Mitt fjärde barn, femte förlossning.
Tänkte berätta här om min sista förlossning. Den skedde hemma, var planerad så och oassisterad.
Vi upptäckte graviditeten sent. Strax innan jul. Det blev till att ställa om sig snabbt på ytterligare ett barn. Datum gick inte fastställa då vi var för långt gångna.
Jag har alltid varit för naturliga förlossningar. Med äldsta gick jag en kurs i psykoprofylax där man lär sig en andningsteknik som används under förlossningen.
Min trea föddes på vägen in till förlossningen.
Vi hade inga planer på fler barn men nu blev det så.
För ett år sedan började vår son tjata om att han ville ha ett till syskon.
I somras talade han om att jag hade bäbis i magen. Något vi avfärdade då vi borde veta om det. Mensen rullade på men en dag fick jag inte på mig byxorna. Vi köpte graviditetstest som visade positivt och sedan svällde magen helt plötsligt upp.
Han hade visst rätt. Då sa han att det är en flicka och hon ska heta Wilma.
På ultraljudet såg det ut att vara en flicka.
Den 29 mars födde jag en flicka. Han hade rätt hela tiden.
Så nu tänker jag ge er min förlossningsberättelse av lilla Wilma.
Med tanke på tidigare snabba förlossningar och min ovilja av sjukhus tog sig tankarna att föda hemma i lugn och ro form i mitt huvud. Jag har tidigare uppfattat förlossningspersonal som störande och vill gärna vara ensam och ifred när jag föder.
Att fixa barnvakter och riskera att föda på vägen in kändes stressande. Så jag började läsa på om förlossningar, vad man bör tänka på och hur man ska hantera eventuella komplikationerna.
Jag inhandlade en pilatesboll och sista månaden städade jag av rummet jag tänkt vara i princip varje dag. Handdukar såg jag till att det fanns många och rena av.
Jag drack hallonbladste inför och hade ett te med hallonblad och daggkåpa att dricka efteråt. Daggkåpa hjälper till att stilla eventuella blödningar.
Annan dag påsk, måndagen den 28 mars förstod vi på kvällen att det nog var dags. Jag började få värkar regelbundet. De blev starkare och starkare. Jag gungade igenom mig dem på pilatesbollen. Min treåring fick ammas till söms i knät på mig på bollen den kvällen.
Vi stressade inte barnen i säng utan talade om att det var nog dags att föda denna natt. De somnade en efter en. Sonen var fortfarande vaken när värkarna var så pass starka att jag hängde över datastolen.
Han somnade sedan i soffan och pappa bar upp honom till sängen.
Därefter började det att dra i ordentligt strax efter tolv på natten. Jag la mig över pilatesbollen så jag kunde vila rygg och nacke och gunga med höfterna genom dem. Vi hade värmeljus upptända i rummet och musik på.
Efter ett tag blev värkarna ännu jobbigare och jag blev trött. Småslumrade liggande över pilatesbollen mellan dem och nynnade med i låtarna. Även låtar jag i vanliga fall inte gillar.
Vid tvåtiden på natten började jag tycka det tog tid och var jobbigt. Min man som är förkyld fick en utskällning för att han "pustade". Jag ville bara få sova en stund och var irriterad på allt. Jag sa till honom att gå och lägga sig och blåste ut de ljus som fortfarande brann.
På något sätt stannade allt av. Jag var då i "vila och tacksamhetspausen" förstår jag nu.
Jag bäddade iordning på golvet och la mig ner och sov i ungefär en timme.
Vid tretiden vaknade jag av en fruktansvärd smärta. Jag trodde jag skulle dö. Nyvaken och överrumplad började jag först räkna mig igenom de smärtsamma värkarna. Sedan börjar jag visualisera mig bort från rummet, värkarna och smärtan. Jag berättade avslappnande historier för mig själv om värme och vila. Så pass mycket att jag faktiskt kom bort en stund från värkarbetets smärta. Vattnet går. Min make som legat vaken kommer in till mig.
Värkarna blir ännu intensivare och jag nyper mig själv i låren för att jämna ut smärtan.
Det kommer helt plötsligt en krystvärk. Min man hämtar papper och börjar torka och hulka. Den tryckte ut allt i tarmen på mig. Jag sa till honom att låta det vara så kan jag ta det sen istället. Han städar upp efter mig ändå.
En stund till av de intensiva värkarna fortsätter innan nästa krystvärk kommer och huvudet sticker ut på Wilma. Instinktivt håller jag emot huvudet på henne fast hela kroppen skriker att den vill pressa ut barnet.
Strax efter kommer nästa krystvärk och jag låter henne glida mellan mina händer ner på filten.
Strax efteråt hör vi ett bäbisskrik. Wilma var född hemma. Vi fixade det så långt. Klockan var 03:48
Vi gjorde iordning en fåtölj med handdukar och jag satte mig med morgonrock och började amma henne. Det var en så häftig känsla att ha henne ligga där i famnen och jag och maken satt där och pratade med henne.
Jag drack mitt te av hallonblad och daggkåpa.
Eftersom detta är stort för vår son så tänkte vi väcka honom. Maken gick upp och försökte få liv i honom men han har aldrig sovit så djupt som denna natt.
Vid sextiden gjorde maken kaffe. Jag satt fortfarande och ammade Wilma. Flickorna vaknade och kom ner. Treåringen som varit emot att vi skulle få bäbis blev jätteglad och stolt.
Efter kaffet behövde jag gå för att kissa. Då kom vi på att moderkakan inte hade kommit ut. Jag gick till badrummet och kissade på huk i duschkabin med Wilma i famnen och försökte även då att krysta ut moderkakan. Det gick inte.
Vi ringde till förlossningen och berättade. Jag blödde inget som vi kunde se men satte mig ner ifall det skulle vara något.
Sedan inväntade vi ambulansen.
Maken gick och väckte sonen så han skulle få träffa sin nya lillasyster innan jag åkte in.
Vid klockan åtta var jag på NÄL.
På förlossningen var de väldigt trevliga. Kaffet hade gjort att jag behövde kissa igen vilket jag gjorde direkt väl på plats. De tyckte det var bra att jag kunnat kissa och allt var bra med lilla Wilma.
De kände på moderkakan och den var i princip lös. Barnmorskan masserade magen men den gick inte att dra ut. Då petade hon in ett finger och gjorde något och den släppte och slank ut.
Allt såg bra ut och jag hade inga blödningar.
Wilma registrerades samt vägdes och mättes. Jag passade på att duscha av mig på plats.
Eftersom allt var bra blev det en kortvisit. Maken och barnen hämtade mig och Wilma klockan tolv och vi åkte hem.
Trotts att moderkakan inte kom ut så är jag väldigt nöjd med vår hemförlossning. Det känns så häftigt att ha gjort detta. Hur kroppen fixar arbetet och hur jag klarade av att hantera smärtan när värkarna var som jobbigast.
Vi skulle ändå åkt in till NÄL efteråt hade vi tänkt. Och plan B var att ringa ambulans om det skulle hända något och då var det främst moderkakan vi tänkt på.
Denna förlossning var tuffare än min treas. Och jag känner mig rätt mörbultad i kroppen nu efteråt.
Det är otroligt ändå vad kroppen klarar av. Och det är en häftig känsla att faktiskt klara av att visualisera bort och hantera smärtan när man föder. För inte är det smärtfritt att föda barn.
Jag valde att föda (troligtvis, för planen är inga fler) mitt sista barn hemma i lugn och ro. Det var genomtänkt och jag var medveten om riskerna.
Det var en häftig känsla att bara jag och pappan var där. Att vi i lugn och ro kunde sitta med lilla Wilma efteråt. Och att syskonen kunde få sova sig igenom det på natten och vakna upp den nya dagen med att få träffa lillasyster direkt.
Nu blev det långledig påsk och vi ska alla lära känna lilla Wilma och komma in i att vi nu mer är en familj på två vuxna och fyra barn.
TILLÄGG:
Angående moderkakan. Det bekymrade mig länge så jag forskade i det. Att det kan ta många timmar för moderkakan att komma ut är inget konstigt. Skulle man börja blöda så märker man det på allmäntillståndet. Och har man inte fått livmodersammandragande så är risken för blödningar liten. Kroppen sköter det i sin takt när den är redo.
Det är tyvärr sådan info vi inte får på våra förlossningsavdelningar i Sverige. Mycket handlar om tid och platsbrist. De behöver rummet när barnet är ute och vill därför skynda på processen.
Så med tanke på att den nästan hade släppt helt efter fyra timmar och jag inte var yr, illamående eller blek så hade jag kunnat vänta en eller två timmar till. Då hade den kommit av sig själv.
Livmodern drar ihop sig i den takt kroppen orkar efter förlossningen. Ibland snabbt och ibland mycket långsammare.
Dessutom har jag hört rykten om att personalen inte får lämna rummet innan moderkakan är ute. Stämmer det är det för personalens skull den ska ut snabbt. Annars blir de låsta i rummet kanske uppemot sex timmar.
