Bild från
Wikipedia där man även kan läsa lite om clownens ursprung.
Just du pågår en clown-trend som verkligen har gått överstyr. Många har skrivit om det så jag kommer inte gå in på några detaljer. Däremot vill jag ta upp bemötande om barns rädsla kring detta. Jag har två barn som sett dessa clowner som rör sig i vårt samhälle. Eller clowner, personer som klär ut sig till clowner säger vi här hemma.
Det jag har lagt märke till är att många inte vill bemöta oron barnen känner för detta samhällsfenomen. För barnen ser och hör men saknas det någon som är villig att guida dem igenom detta uppstår en oro.
Jag tvivlar inte på det mina barn har berättat. De har inga överdrivna historier och verkar inte bry sig så mycket. Det jag stör mig på är vuxna som säger att barnen inte sett något om ingen vuxen har sätt något och då ska locket läggas på. Vad ger det för signaler till barnen? Är deras upplevelse viktig? Hur skulle det kännas att som vuxen få höra att det inte skett om inte en specifik person också sett?
Sedan kan barn som undrar över saker som sker berätta hisnande historier som om de har upplevt det men som förälder märker man om historien skenar iväg. Det är ett rop från barnen att bli hörda och få svar på sina frågor. De undrar över något som oroar dem.
I denna historia som utspelar sig runt om oss nu finns det de som anser att barnen hittar på för att de hört om det. Jag tror inte min son hittar på. Han blev inte rädd utan undrade varför någon klätt ut sig till clown och sprang förbi. Han funderade över varför alla sprang.
Sedan hade barnen fått prata av sig och han kommer hem och undrar vad en mördarclown är. Han kände inte till begreppet mördarclown innan. Lite synd att läraren utgick från att alla barn kände till det och det verkar som om barnen har fått spåna fritt. Mer frågor än svar gav det.
Vi prata om det hemma och han verkade mest tycka att det är fånigt. Storasyster kunde bekräfta bilden av att clowner springer förbi.
I början var även äldsta skärrad eftersom hennes skola gått ut med varningar. Men den rädslan har släppt mer och mer och clowner i buskarna är inte skrämmande längre.
Så två barn hemma som sett dessa utklädda personer men inte blivit rädda. Då läser jag av hysterin i samhället. Vuxna som inte vet hur de ska hantera det hela och troligtvis blir det då även jobbigt att bemöta barn som är rädda. De konstaterar att alla barn har fantiserat ihop allt och tycker att bästa metoden är att lägga locket på och tysta ner. Visst , att tysta ner uppmärksamheten till personerna som klär ut sig är en sak. Men att försöka tysta ner barnens känslor och oro är en annan sak. Att så starkt misstro barnen och visa för dem att deras känslor och oro inte kan tas på allvar. Hur tänker man då?
Idag valde vi att ha sexåringen hemma. Förskoleklass är frivilligt så jag meddelade bara att att han stannar hemma. Hur det tolkas vet jag inte. Men med tanke på att han inte var rädd men börjat få många frågor om detta kändes det bättre att vi kunde svara på det än att en rädsla ska komma pga hantering utifrån. Han vet vad han såg och varför ska vi misstro honom.
Och i detta känner jag av vi mot dem igen. Barnen mot de vuxna. Och jag ogillar skarpt det tänket. För det finns alltid en anledning till hemsks historier som barn berättar. Oavsett om de talar sanning eller hittar på så finns det en anledning.
De söker uppmärksamhet säger en del då. Men ge dem det då så slipper de hitta på saker som ger dem det. Det är vi vuxna som brister för det är vi som ska vägleda och guida barnen genom uppväxten. Barnen kan inte klandras för att det vuxna samhället inte lägger den tiden på dem.
Jag tror att om man alltid tar barnens upplevelser och känslor på allvar så lär de sig att de inte behöver överdriva för att bli hörda. Oavsett om det är sanning eller inte. Men ignoreras detta så kommer de göra allt i sin makt för att få som röst hörd och chansen till att bli sedd.
(Pga UMS kan detta inlägg vara rörigt. Jag har svårt att hålla fokus en längre stund och skrivit detta utifrån mitt och familjens perspektiv)
