Magkänsla. Vad är det? Jag tror den är olika för alla och känns olika för alla.
Ni vet när man sitter i en situation och kroppen vill fly därifrån. Varenda cell i kroppen säger att "det här är fel". Magen knyter ihop sig till en klump av obehag. Det kallar jag för magkänsla.
En gång i tiden gick jag emot de signalerna. Jag tvingade mig igenom situationer och saker jag egentligen inte ville vara med om. Jag lyssnade på andra som sa att det skulle bli så bra om jag bara gjorde si eller så. Jag lyssnade på dem och genomförde något som hela min kropp gjorde motstånd av. Det slutade oftast med att jag satt och grät och hjärnan låg i konflikt med sig själv. För hur kunde något som skulle vara så bra kännas så fel?
Vissa situationer kan bero på rädsla. Andra beror på att det är totalt fel för just dig. Men hur ser man skillnaden?
Jag tex är i princip livrädd för operationer. Jag har fått genomföra några under mitt liv. Ingrepp pga gallsten eller MA (dött foster i magen i sent stadie).
Inför nedsövningen får jag panik. Vill bara fly. Men eftersom det är ett medicinskt ingrepp så beror det på rädsla. En rädsla för att inte ha kontroll på min egna situation. Men den känslan är mer panikartad.
Den andra känslan jag fått är i min situation som mamma. När man fått råd om hur man ska göra med sina barn. När råden kommer känner jag ett obehag i kroppen och en klump i magen. Det känns som om jag går emot allt jag tror på. Det går emot allt jag är uppvuxen med. Jag känner mig kränkt på barnets vägnar. Jag vill ta mitt barn och fly för att skydda den och oss mot det onda som kommer. Det är magkänslan som säger att det är fel för oss.
Dessa två känslor var lika i början. Men jag började skilja på dem genom några enkla frågor.
-För vems skull gör jag detta? Är det för någon annans skull, barnets eller min egen?
- Vad händer om jag inte gör detta? Kan någon dö eller fortsätter våra liv som vanligt?
Med dessa frågor lärde jag mig skilja mellan rädsla för sådant som var livsviktigt och sådant som bara var råd. Inte alltid lätt att veta skillnaden i början.
Vi människor är djur i grunden. Vi har precis som alla andra djur en inbyggd instinkt att fly från fara för att överleva.
När man blir förälder sätter många naturliga instinkter in. Vi ska skydda och föda vår avkomma. De flesta av oss har säkert varit med om någon katthona som fått ungar. Kattmamman skyddar sina ungar mot allt som kan upplevas som fara. Och de är inte roliga när de kommer farande. Och så är det med oss människor också. Men eftersom vi har blivit "civiliserade" så attackerar vi inte det som känns farligt så som kattmamman gör.
I början av texten skrev jag om att jag har suttit och gråtit när jag försökt genomföra råd jag fått.
Jag kan ta ett exempel här. Det handlar om att få barn att somna själv. Ett råd jag fick som var så viktigt. Det var med första barnet och jag var ung och oerfaren. Hon grät i sin säng och jag satt utanför dörren och grät. Det gick inte. Jag mådde så dåligt efter bara några minuter. Jag avbröt och nattade så som jag alltid gjort. På det sätt som känns rätt för mig.
Efter det försöket pratade jag med min pappa. Han undrade om jag upplevde nattningen tidigare som ett problem. Nej, det gjorde jag inte. Han undrade varför jag ansåg att det var viktigt att mitt barn kunde somna själv vid 1 års ålder. Det kunde jag inte svara på.Han undrade då varför jag skulle genomföra något sådant. Jo, för att andra sa att det till mig. Han sa då åt mig att sluta lyssna på vad andra ansåg. Att jag skulle göra det som kändes bäst för mig och mitt barn. Vad andra tyckte spelade ingen roll eftersom de inte bor med mig. Och jag ska ha en vardag som fungerar för mig. Och som jag mår bra av.
Det är en känsla jag aldrig glömmer. Där hela min kropp visade mig att det här är fel för just oss. Magkänslan sa nej men jag pressade mig förbi den känslan. Den erfarenheten lärde mig att lita på det jag känner.
När jag får barn är min moderinstinkt väldigt stark. Att jag väljer just ordet moderinstinkt är för att jag är mamma och detta är vad jag känner.
Under graviditeten blir jag boande. Precis som vilket djur som helst. Jag har låtit mig släppa fram dessa känslor och instinkter.
När jag föder blir jag ett grinigt djur. Vill inte att någon obehörig sett från min sida gör något. Även där väljer jag att lita på min egna naturliga instinkt. Något barnmorskor som inte är så insatta i naturlig förlossning har svårt för. Vet att jag bad en barnmorska lämna rummet när hon sa åt mig att krysta utan krystvärk. Jag minns att jag frågade om barnet inte mådde bra. Nej, det var ingen fara med barnet fick jag till svar. Varför då pressa kroppen till något när jag ändå inte hade en krystvärk. Kroppen skötte det själv. Jag litar fullt ut på att min kropp vet vad den ska göra. Det tar den tid det tar och anpassar sig efter att man ska orka.
Ja, det var lättare att gå på instinkter för mig under förlossningen än vad det var i vardagen med alla råd som haglade över mig.
På senare år ställde jag mig frågan varför man slutar lyssna inåt på sig själv. Vad är det som gör att man tror att alla andra vet bäst?
Jag har ett barn som är högkänslig. Att vara högkänslig är inte en accepterad personlighet i vårat samhälle. Men eftersom det inte är mitt första barn har jag lättare att lita på min egna magkänsla än andras råd. Jag går fullt ut på vad jag känner när det är något som måste bestämmas kring honom.
Jag har även blivit utsatt för vad jag behöver som person. Jag trivs med lugna kvällar. Jag ser inte det roliga i att ut och svira runt en fredagskväll. Jag gjorde det en gång i tiden för att jag blev ifrågasatt som person för alla vill ut och festa och vara "sociala". Alla har vi samma behov som behöver uppfyllas. Men ju mer jag försökte desto sämre mådde jag. Jag blev trött och irriterad och kände mig inte glad när jag skulle iväg på sociala aktiviteter. Det kändes som en stor press att uppfylla vad andra förväntade sig av mig. Jag gjorde inte det för min skull, jag gjorde det för alla andras skull.
En dag fick jag nog. Pratade med min pappa igen om det. Han undrade varför jag behövde vara så social av mig. Att jag kanske är som fler i min familj. Trivs med lugn och ro runt omkring mig och några få vänner jag träffar någon gång ibland. Sådana man inte behöver spela en roll inför utan kan vara sig själv med.
Jag började gå på vad jag ville göra istället. Och genast mådde jag mycket bättre.
Min magkänsla blev satt ur spel när jag var ung vuxen då tjatet från andra fick mig att tvivla på vad jag själv kände.
Nu har jag hittat den. Och idag så reagerar inte kroppen med att vilja fly längre när känslan kommer. Det känns bara lite obehagligt i magen och obehaget släpper när jag säger "Nej, det passar inte mig/mitt barn/oss". Jag litar fullt ut på den känslan. Den visar mig vägen på vad jag och barnen behöver. Det spelar ingen roll vad Anna som bor sju mil bort behöver. För jag är inte hon. Jag är jag. Det spelar ingen roll vad familjen Johansson har för problem med sina barn och hur de väljer att lösa det. För mina barn är inte samma personer som deras barn.Vi är alla olika.
Nu har jag kommit så pass långt i mitt liv att jag vet vem jag är. Jag vet att barnen är olika personligheter. Nu har jag bara kampen om att få acceptansen att vi alla är olika. Både socialt och utvecklingsmässigt. När alla råd kommer om hur jag ska socialisera mitt högkänsliga barn kommer får jag helt enkelt stå på mig om att han är den han är. Han har rätt att vara den han är. Han har rätt att utvecklas i sin takt.
Och även här visar magkänslan mig om personen i fråga tänker lyssna på det jag har att säga eller om den är inne på sitt spår och inte kan se att världen har fler färger än svart och vitt. Är det en person som väljer att se världen svart eller vit så är det ingen idé att lägga energi på att förklara. Är det en person som kan se fler färger är det ett utmärkt tillfälle att ta upp hur jag tänker och på så sätt få korrekt bemötande från personen när det gäller tex vår högkänsliges behov. Och det hjälper honom att växa.
Oftast lever de i den svartvita världen i en egen bubbla och har svårt att förstå andra människor som är olika. Jag har dessutom en nervskada i nacken och reumatism. De i den svartvita världen har svårt att förstå mina kroppsliga begränsningar. För i deras värld är alla lika. I början blev jag ledsen när de inte kunde förstå att jag inte kan pga skada och sjukdom. Att de hade mage att ifrågasätta min värk och mina fysiska begränsningar. Att de ansåg att jag var mindre värd som människa och till och med lat. Idag får de tro det för mig. De har bara svårt att sätta sig in i en situation som inte följer deras mallar. Deras normer.
Varför skriver jag detta?
Varför delar jag med mig utav mitt privata liv, mina känslor och hur jag upplever samhället?
Jo, för det finns många därute som mår dåligt när de gör som majoriteten gör. De går emot sin egna magkänsla och instinkter för att passa in i samhället. De tar illa vid sig av att andra tvingar på dem oombedda råd. De mår dåligt när det kommer någon utifrån och talar om att de gör fel i sina val i livet. De önskar bara lite acceptans och valfrihet så att deras vardag ska bli så bra som möjligt. En acceptans att man får välja annorlunda. Att det är okej att inte vara som alla andra. Att kunna få välja sin väg i livet istället för någon annans väg.
Jag tänkte nu rada upp några exempel på vad vi har blivit ifrågasatta inom:
- Att jag har en ledsjukdom som begränsar mig fysiskt
- Att vi har hemmabarn
- Att vi väljer att vara lyhörda och stötta barnen i sin utveckling när de är redo istället för att pressa fram den.
- Att vi använder tygblöjor
- Att vi bor på landsbygden
- Att vi använder sjal (ända sättet för mig att bära barnen med min kropp)
- Att vi när alla är lediga väljer att göra saker ihop som en familj istället för på var sitt håll
- Att vi anser att vi föräldrar är viktiga för våra barns utveckling
- Att vi är hos barnen när de är små tills de somnat istället för att "träna" dem tidigt att somna själva
- Att pappan tar så stort ansvar för sina barn trots att han även arbetar
- Att jag föredrar att finnas hos barnen istället för stora sociala sammanhang med andra vuxna jag knappt känner
När ni läser min lista ovan anser ni att det är något allvarligt att egentligen ifrågasätta?
Jag tycker det känns som småsaker och sådant som egentligen inte berör andra. Ändå anser en del att de har rätten att ifrågasätta våra livsval.
Men med erfarenhet i ryggsäcken och en magkänsla jag vågar lita på är det lättare att sålla bland folk och deras åsikter. För det är bara åsikter från människor som vill att alla ska vara lika. Som har svårt att acceptera olikheter.
