Myten om hemmabarn

Det finns en myt i vårt samhälle. En myt som folk verkar tro på. Det handlar om förskolan, den som man inte får prata negativt om. Myten att alla barn behöver gå i förskola för att utvecklas. Gärna från ett års ålder, oavsett om föräldrarna arbetar eller inte, oavsett om föräldrarna har arbetstider som gör att de då aldrig skulle få träffa sina barn eller inte.

Barn har det bättre ifrån sina föräldrar så tidigt som möjligt enligt denna myt. Visst, i vissa fall kanske det är så men är det inte bättre att satsa på bra föräldrastöd än att barn och föräldrar ska vara så lite som möjligt med varandra?

Oavsett så tänker jag utgå från vår situation nu.

Min man arbetar kväll, detta innebär att han är hemma under dagarna. Han är hemma de tider som andra anser att barnen ska gå i förskola. Skulle de göra det så skulle barnen och pappan inte träffa varandra mer än under helgen, två dagar i veckan totalt.

Jag är också hemma. Jag driver en verksamhet på gården vi bor. Jag har även en nackskada från enolycka för många, många år sedan. Den nackskadan har använts som argument till att barnen ska vara ifrån sin pappa. Det låter inte särskilt logiskt, eller hur ?

Varför ska min nackskada vara orsaken till att pappa och barn inte ska få träffas? Jo, så här förklaras det för mig: Eftersom jag behöver vila så skulle det vara bra för mig med avlastning. Men avlastningen ska tydligen ske då jag inte har barnen, dvs pappan ska ha avlastning så jag kan vila. Vilar jag bättre för att pappan inte har barnen. Nej, så fungerar det inte. Det förstår de flesta människorna.

Då har vi nästa argument. Barnen kommer att hamna efter i skolan då de inte får lära sig något när de är hemma. Vad är det de lär sig på förskolorna?

Jag kan tala om vad de lär sig i hemmet. De lär sig att respektera andra människor och att alla är lika värda oavsett hur de ser ut eller om de har speciella behov.

De får tyvärr se hur vuxna människor kan vara nedsättande mot andra vuxna pga ett handikapp, men det använder jag som diskussionsunderlag här hemma när det gäller människors lika värde.

De får träna på att argumentera för sin sak.

Vi diskuterar de sociala reglerna i samhället (som många vuxna skulle behöva läxas upp i).

Vi är i många olika sociala situationer och miljöer.

Vi följer utvecklingen och uppmuntrar samt vägleder i språk, skrivning, läsning, miljö, natur, samhäll, matematik och mycket mer. Nyfikenheten finns där och det är bra att snappa upp de frågor som dyker upp under dagarna.

De får lära sig att alla är olika och har olika behov men ändå ska accepteras för den de är.

Detta och mycket mer (gå igenom min blogg) är sådant vi tar upp här hemma och på resande fot. Enligt de som anser att barnen ska in på förskola räcker inte det här. För i förskolan får de lära sig mycket mer. Det tycker jag verkar konstigt med tanke på att barnet som går i mellanstadiet ligger bitvis på samma nivå som femåringen inom vissa ämnen. Detta barn har dessutom gått på förskola sen ett års ålder. Hon borde vara fullärd och ligga långt över vad femåringgen kan kunskapsmässigt enligt förskoleförespråkarna. Men verkligheten ser inte ut så. Kanske kan det bero på att jag inte hann sitta lika mycket med henne när hon utvecklades och visade intresse för lärande när hon var yngre. På förskolan hade de inte resurser till varje barns behov av lärande. Så min personliga erfarenhet av att de lär sig mer på förskola är en myt.

De blir asociala av att vara hemma. Nja, det beror mer på hur barnet är som individ. Älskar alla vuxna att vara i stora folksamlingar eller umgås med främmande människor. det tror jag inte. Vissa tycker det är skönt att vara hemma i lugn och ro och andra vill ha socialt liv dygnet runt. Väldigt individuellt. Precis på samma sätt är det för våra barn. De är individer, vissa blyga och restriktiva, andra framåt och tvekar inte på att följa med främlingar. Och så klart en spann däremellan.

Men bara för att barnen är hemma betyder det inte att de isoleras från socialt liv. De har också kompisar de leker med. De klarar av det sociala samspelet på lekplatser med främmande barn. De går på regelbundna barnträffar i form av olika varianter av öppna förskolor.

De får även se de vuxnas sociala samspel då de ofta är med på "tråkiga" möten. Men det är där de lär sig det på riktigt. Genom att iaktta och ha sin trygga punkt närvarande, föräldern.

Vi är olika, vi har olika behov. Våra liv ser olika ut. Vi har olika arbetstider och olika arbetsuppgifter. Jag har en önskan om ett mer tolerant samhälle för olikheter. Jag har en önskan om att alla ska kunna bli accepterade för den de är. Det är det jag försöker att lära mina barn. Om de tar till sig mina ord och handlingar eller väljer att följa majoriteten i samhället återstår att se. Jag fostrar mina barn för att kunna påverka till en snällare och förstående värld. Jag vill uppmuntra dem till att gå den väg de känner i hjärtat än den väg en flock står och skriker till dem.

"Om dina barn inte går i förskola kommer de inte klara av det hårda klimatet som är i skolan sen."

Den meningen har jag ofta hört. Jag funderar då på varför måste det vara ett hårt klimat i skolan? Varför uppmuntrar vuxna människor sina barn till att föra ett hårt klimat i skolan? Vad har gått snett i tankesättet?

Jag svarar oftast att jag vill motverka det hårda klimatet i skolan. Jag vill öka toleransen för människors olikheter men ändå lika värde.

Skrivet ur hjärtat och med en framtidstro på våra barn.

/Sarah