Högkänsliga barn och deras behov av att få utvecklas in sin takt

Min son. En underbar kille med stort hjärta och djupa funderingar. En inspirationskälla i mitt liv som även ger mig en möjlighet att utvecklas och lära som person.

 I dagens samhälle är det inte lätt att vara högkänslig. Det ställs stora krav på att vara översocial och att kunna vara i överstimulerande situationer. Ni kan läsa lite mer om vad jag har skrivit om det här och hur vi har arbetat med et för att hjälpa vår son som just är högkänslig.

Är det något att skämmas över då? Jag tycker inte det eftersom man behöver olika personer i ett fungerande samhälle. Om alla är lika kommer utvecklingen att stanna upp. Vi behöver de udda, de tänkande, de som väljer att bryta normer för att utveckla nya idéer så samhället går framåt.

Varför är det då så svårt att acceptera att vi är olika?

Varför är det då så negativt att vara just högkänslig?

Att vara högkänslig är ingen diagnos eller sjukdom. Det innebär bara att man upplever andras sinnesstämningar och alla intryck mycket starkare än vad andra gör. Och det går att hantera.

Plumpa kommentarer från vuxna är ett problem eftersom de små barnen tar åt sig. Att säga det till mig eller pappan är en sak, vi kan hantera det. Men ett barn på 3,4,5 år kan inte det.

"oj oj oj, hur ska det gå för dig?"

"Hur ska han klara av skolan?"

Dessa är direkt negativa och vår son undrar varför en del tycker att han är dum i huvudet. Bara för att han inte springer fram och kastar sig i knät på människor han knappt känner. Och varför ta upp skolan när det inte är dags. Den dagen kommer och utvecklingen står inte still hos högkänsliga (blyga)barn.

"Han behöver gå på förskola så han kan träna i att vara social."

Så om man inte är redo för de stora sociala konstruktionerna så löser det sig om man tvingas in i det?

Gäller samma för ormrädsla, spindelrädsla och hundrädsla? Får bara personen vistas ensam i ett rum med sin rädsla så går det över. Personen behöver bara "träna" på det genom att tvingas in i situationen.

Människan är ett flockdjur och är sociala av sig från naturen. Men människobarn är också överlevare. De barn som varit orädda och kunnat följa med vem som helst är även de som kunnat råka mest illa ut. Tänker vi på "grottmänniskan" så är vårt högkänsliga barn den som har störst chans att överleva då denne hållit sig nära de som föder och skyddar honom.

Dagens samhälle är inte anpassat till att ungarna ska vara med sina primära anknytningspersoner.

Men nu ska jag gå till något positivt i att vi har brutit mod normen och inte lyssnat på de dåliga råden. Att vi valt att följa vårt barn i hans takt att utvecklas istället för att ha försökt att pressa honom in i något han inte varit redo för.

Första händelsen skedde på Liseberg nu i somras. Där är det lätt för högkänsliga barn att få för mycket intryck och bli överstimulerade.

Vid ett godishjul stod jag och min son. Han vann och tog emot priset själv. Han gjorde det som den naturligaste saken i världen. Innan denna händelse har han inte tagit emot något utan jag eller pappa har fått agera mellanhand. Men just då i denna situation var han redo att klara av detta steg.

Andra händelsen skedde på en lekplats. I vanliga fall får man som vuxen gå in och styra upp efter ett tag då kösystem och vänta på sin tur inte fungerar hos barnen. Våra barn har det med sig att man står i kö för att vänta på sin tur. Det är så det fungerar ute i vuxenvärlden när vi är t ex och handlar och många av oss är uppvuxna med det. De flesta barn tränger sig fram vilket har gjort att vår son tycker att det är för bråkigt och stökigt och valt att gå ifrån. Men i somras tog han steget och tog plats. Inte genom att knuffas, trängas och bråka utan genom att meddela att det var hans tur. Han var redo att kräva något för egen del och väljer att göra det på det sätt jag brukar göra.

Han kunde sortera intrycken i båda händelserna.

Att vi har valt att stötta honom i hans upplevelser, hjälpa honom att sortera känslor och intryck och tillåtit honom att utvecklas i sin takt har gjort att han har vuxit. När han är redo så är han redo.

Han tycker fortfarande att vuxna som pratar högt och mycket känns jobbigt. Likaså de som "tvingar" sig på honom. De känns otäcka eftersom han inte förstår vad de vill eller vad de tänker göra. Och det måste han få känna.

Jag gillar inte heller vuxna som pratar högt i mun på varandra och vill tvinga på mig sina levnadsvanor och åsikter. Jag hade önskat att många vuxna hade kunnat acceptera olikheter. Men jag kan hantera det. Jag har lärt mig med åren att (oftast) skaka av mig det och jag har möjligheten att kunna lämna situationen. Det är något vår son också kommer få lära sig. Och han får förutsättningarna att klara av det tack vare att han har mamma och pappa på sin sida. Vi finns där och stöttar honom. Idag finns vi där för att säga ifrån åt honom. I framtiden kommer han klara av det själv. Vi tar det steg för steg i den takt han behöver. Och det krävs en fingertoppskänsla från vår sida för att känna av om det är något han klarar av att hantera själv eller om vi behöver hjälpa till.

Ännu en gång sitter jag här vid tangentbordet och önskar att samhället vi lever i skulle ha en större acceptans mot olikheter. För vi är alla unika personer med olika behov och förutsättningar. Och alla kan vi bidra med olika saker i livet.

Jag vänder mig till er vuxna där ute. Acceptera att barn är olika och utvecklas i olika takt. Den acceptansen behövs för att barnen ska kunna växa upp till starka empatiska individer. För ser de inte att de vuxna visar empati och förståelse för andra kommer inte heller de att lära sig det.

Oceanen - marin lära för de små

En regnig och trött dag. Då passar det bra med filmmys och frukt. I alla fall för oss. Vi kanske inte väljer de normala filmerna för småbarnsfamiljer men vi försöker följa barnens intressen.

Denna dag då vi började med detta projekt såg vi på en dokumentär, Ocean. Det är 15 års gräns eftersom det stympas hajar i slutet av dokumentären. Våra barn har klarat av att se det när man som vuxen sitter bredvid och förklarar. De tar även upp marina liv som blivit utrotade. För mig är det viktigt att barnen ska förstå att vi ska vara rädda om vår natur och de levande tingen i den.

Men hur ska vi då kunna få ut något från denna mysdag framför TV:n?

Havet fascinerar med dess rika liv och stor variation utav fiskar. Varför inte göra en stor tavla av det barnen lärt sig av dokumentären.

Det vi använde:

Dokumentären Ocean

Täckpapp för renovering utklippt till lagom bit. (Billigt på byggvaruhus och det räcker långt en rulle)

Färg

Vanligt papper

Klister.

Tanken var att vi skulle googla fram lite fiskbilder men det åskade och strömmen gick just då så vi ritade våra fiskar för hand.

Vi började med att kika på en jordglob var oceanen (eller oceanerna) finns på jorden.

                                             

Sedan fick de måla havet. Ljust vatten upptill och mörkare neråt eftersom solen inte når igenom hela vägen ner.

Sedan gick strömmen för oss. Men eftersom barnen var i pysseltaget så ritade jag fiskar som de fick färglägga och klippa ut.

Sedan när allt hade torkat var det dags att klistra fast fiskarna på någorlunda rätt nivåer i havet.

Vilka fiskar lever i korallrev?

Vilka äter andra fiskar?

Vilka fiskar lever på den mörka havsbottnen?

De kanske inte var helt överens om hur de skulle sitta. En fisk förlorade stjärtfenan helt och en annan blev riven på mitten. Men vi diskuterade och fick alla fiskar fastklistrade till slut.

Resultatet blev i alla fall en stor plansch på grunderna hur fisklivet ser ut i oceanen.

En haj som jagar en fisk. 

En sköldpadda som äter sjögräs.

En ål som ringlar runt bland korallerna.

Lite uppstyrning kan behövas med det är bra att låta barnens kunskaper komma fram. Våra barn kan ibland sväva ut lite mycket men jag vill gärna att de kunskaper de snappat upp ska komma fram så jag väljer att styra upp lite. Tex så fick inte hajen vara nere i havsdjupet.

Detta kan man göra i fler variationer. En insjö, en savann, en öken. Ja, det barnen tycker är intressant. Tycker man att det är svårt att rita själv finns det mycket bilder som man kan googla fram. Både målarbilder och färdiga bilder.

Hoppas att jag kunnat inspirera till era trötta dagar under hösten. Att mysa ner sig framför en film med barnen kan skapa kreativitet och kunskap.

Döden

Döden - en naturlig del av livet. Men hur pratar man om detta ämne med sina barn?

När min dotter var tre år dog min farmor. Vi hade en nära relation och min dotter visste vem hon var. Min mor köpte då en bok till mig för att underlätta för mig när det gällde ämnet döden. "Adjö, herr Muffin". En bok som tar upp ämnet döden på ett lättare sätt för barn men ändå har ett djup och allvar i sig. Boken handlar om ett marsvin som blivit gammal och ligger på dödsbädden och som till slut dör. Man får se tillbaka på hans liv, hans ägares tankar och funderingar kring döden och sedan även ceremonin när han är död.

Jag är glad att jag har denna bok idag. Vi har haft många dödsfall omkring oss de senaste åren. Allt från djur till människor. Vissa har dött i förtid andra pga ålder. 2011 var jag gravid men barnet dog i magen på mig. Olyckligtvis hade barnen, det två äldsta , hunnit se min växande kula och visste att det var ett syskon där inne. Så på något sätt har vi en nära relation med just döden och barnen har haft många funderingar kring ämnet.

Det jag har gjort för att bemöta deras frågor är att läsa boken ihop med dem. Det verkar som boken ger svar på många frågor. I alla fall de frågor där man dör av ålderdom. 

Sedan svarar jag enbart på de frågor de har. Går aldrig djupare än så. Barnen vet vad de undrar och vet när de fått veta så pass mycket som de klarar av att förstå.

Runt 2-4 år har det varit lättast. Enkla frågor med korta enkla svar. När de har blivit äldre har frågorna blivit mer fördjupade från barnens håll. Min äldsta har varit med på begravningar och det har på något sätt underlättat för henne i hennes frågor om döden. Att hon har fått se avslutet för oss anhöriga.

Mellersta som är fem år har inte haft samma möjlighet att få se ett avslut och har mycket mer frågor om det. I hans fall har jag genom youtube sökt på begravningsceremonier så vi har kunnat titta ihop på hur de kan gå till. 

För ett år sedan hade vi en kattunge som dog. Då höll vi i en egen begravningsceremoni precis som de går i "Adjö, herr Muffin". Det var okej att gråta och vara ledsen. 

När någon har dött kommer frågorna om vad som händer efter döden upp. Det gör det fortfarande för mig också. Här får man som vuxen avväga vad man anser att man kan säga till barnen.

Jag har valt att svara att det beror på vad man vill tro; Olika religioner tror olika saker. Olika människor och livsåskådningar tror alla olika saker. Vad man själv vill tro är upp till en själv att avgöra vad som känns rätt. För sanningen är att inte äns jag, mamma, vet vad som händer. Jag kan bara berätta vad jag tror och vad som känns bra för mig att tro om vad som sker.

Det blir långa och djupa samtal har jag märkt när man går in på det.

I och med att våra barn har ett syskon som har dött besöker vi kyrkogården kontenuerligt . Döden är en del av vår vardag. Men behöver den bara innebära sorg och saknad? Det vill inte jag. Varje år firar vi hennes födelsedag.Vi börjar med att åka upp med blommor och någon present till kyrkogården. Sedan åker vi hem för kalas. Hon är med på ett kort, vi har tårta och ballonger. 

Ett sätt att minnas och se att även om hon inte finns med oss i fysisk form så finns hon som ett vackert minne hos oss.

Mitt råd om hur man pratar om döden med sina barn är att vara ärlig och lyssna av barnen. Vet man inte så vet man inte. Och barn frågar bara så pass mycket så de blir nöjda och så pass mycket som de har förståelse för i sin utvecklingsfas. 

Oftast går det längre perioder efter ett samtal och samma frågor dyker upp hos barnet igen. De bearbetar och försöker förstå. Ibland behöver de höra och diskutera samma sak om och om igen för att smälta och förstå innebörden. Ibland blir det samma frågor plus en extra för att de har kommit lite djupare i sina tankar. 

Och det är okej att vara ledsen som vuxen i samtalen. Jag kan bli ledsen och känna sorgen komma över mig. Det tror jag har varit bra att de fått se. Jag visar att det är okej att sakna och bli ledsen. 

Det är såhär jag har valt att ta upp ämnet döden från vår situation som har fungerat bra för oss.

Hur gör ni?

Geometriska former för mindre barn

Lite sommarledigt har vi alla haft. Vi inledde vårt sommarlov med att spendera en månad på att göra ingenting. Skolbarnet fick varva ner och alla måsten och krav plockade vi bort. Det var riktigt skönt.

Men nu när semstertiderna drar sig mot sitt slut och skolan snart börjar igen är det åter dags att dra sig tillbaka till vardagsrutiner. Även för våra hemmabarn är det dags att återgå till våra terminsscheman.

Visserligen så slutar aldrig lärandet och upptäckandet för våra barn så det har man sysslat med hela tiden under ledigheten, men jag har valt att inte dokumentera det hela ;-)

Nu drar vi igång dokumentation i vardagen och översätter dessa till pedagogiska termer igen. Jag tänkte börja med färg och form.

Det här är enkelt men kräver att man själv har någon sorts ritvana. Barnen blir oftast nöjda med att man engagerar sig så perfekt behöver det inte bli.

Istället för att köpa eller skriva ut målarbilder så kan man göra egna med hjälp av olika former. Barnen sitter med och hör vilka former man ritar och ser sedan vad det blir för figur som de kan färglägga själva.

Färgläggning av målarbilderna vi gjort tillsammans.

En clown gjord av olika former.

En clown.

Vilka former består den utav ?

En cirkel till ansikte, en cirkel till näsa, två cirklar till ögon.

En trekant till hatt.En avlång korv till mun. 

Flugan består av en kvadrat i mitten med två rektanglar som går ut på var sida.

Kroppen är en trekant och armarna är rektanglar.

Pösiga byxor och stora avlånga skor.

Då har vi gått igenom lite hur former kan se ut och barnen kan se att det blev en clown. 

Vilka detaljer tycker de behövs läggas till? Händer? Hår?

Höna/tupp

Hönan eller tuppen kan vara svårare att beskriva med hjälp utav former. Men har man gjort clownen så har barnen börjat se att de behöver sätta in olika detaljer för att få fram figuren.

Men vi körde på lite i början.

En halv cirkel till huvud med en trekant till näbb.

Ryggen bildas av en böj som går till bakdelen. Där har vi lite olika spetsar som är fjädrarna bak på tuppen/hönan. 

Magen blir av en parallell böj nedanför ryggen som går upp till halvcirekeln som är huvudet.

Två rektanglar med streck under blir ben.

Prick till öga.

Sedan kommer det detaljer som vinge och kanske mönster på vårt fjäderfä.

Så började vi det hela. Det har utvecklats till att jag ska rita monster som de beskriver på samma sätt. Kvadratiska och rektangulära monster med många ögon, händer, ben och svansar. Med farliga munnar som har vassa tänder och med snälla munnar som ler.

Det är bara fantasin som sätter stopp för hur man kan utnyttja former i ritandet.

Vi valde att göra figurerna på stora papper.