Döden

Döden - en naturlig del av livet. Men hur pratar man om detta ämne med sina barn?

När min dotter var tre år dog min farmor. Vi hade en nära relation och min dotter visste vem hon var. Min mor köpte då en bok till mig för att underlätta för mig när det gällde ämnet döden. "Adjö, herr Muffin". En bok som tar upp ämnet döden på ett lättare sätt för barn men ändå har ett djup och allvar i sig. Boken handlar om ett marsvin som blivit gammal och ligger på dödsbädden och som till slut dör. Man får se tillbaka på hans liv, hans ägares tankar och funderingar kring döden och sedan även ceremonin när han är död.

Jag är glad att jag har denna bok idag. Vi har haft många dödsfall omkring oss de senaste åren. Allt från djur till människor. Vissa har dött i förtid andra pga ålder. 2011 var jag gravid men barnet dog i magen på mig. Olyckligtvis hade barnen, det två äldsta , hunnit se min växande kula och visste att det var ett syskon där inne. Så på något sätt har vi en nära relation med just döden och barnen har haft många funderingar kring ämnet.

Det jag har gjort för att bemöta deras frågor är att läsa boken ihop med dem. Det verkar som boken ger svar på många frågor. I alla fall de frågor där man dör av ålderdom. 

Sedan svarar jag enbart på de frågor de har. Går aldrig djupare än så. Barnen vet vad de undrar och vet när de fått veta så pass mycket som de klarar av att förstå.

Runt 2-4 år har det varit lättast. Enkla frågor med korta enkla svar. När de har blivit äldre har frågorna blivit mer fördjupade från barnens håll. Min äldsta har varit med på begravningar och det har på något sätt underlättat för henne i hennes frågor om döden. Att hon har fått se avslutet för oss anhöriga.

Mellersta som är fem år har inte haft samma möjlighet att få se ett avslut och har mycket mer frågor om det. I hans fall har jag genom youtube sökt på begravningsceremonier så vi har kunnat titta ihop på hur de kan gå till. 

För ett år sedan hade vi en kattunge som dog. Då höll vi i en egen begravningsceremoni precis som de går i "Adjö, herr Muffin". Det var okej att gråta och vara ledsen. 

När någon har dött kommer frågorna om vad som händer efter döden upp. Det gör det fortfarande för mig också. Här får man som vuxen avväga vad man anser att man kan säga till barnen.

Jag har valt att svara att det beror på vad man vill tro; Olika religioner tror olika saker. Olika människor och livsåskådningar tror alla olika saker. Vad man själv vill tro är upp till en själv att avgöra vad som känns rätt. För sanningen är att inte äns jag, mamma, vet vad som händer. Jag kan bara berätta vad jag tror och vad som känns bra för mig att tro om vad som sker.

Det blir långa och djupa samtal har jag märkt när man går in på det.

I och med att våra barn har ett syskon som har dött besöker vi kyrkogården kontenuerligt . Döden är en del av vår vardag. Men behöver den bara innebära sorg och saknad? Det vill inte jag. Varje år firar vi hennes födelsedag.Vi börjar med att åka upp med blommor och någon present till kyrkogården. Sedan åker vi hem för kalas. Hon är med på ett kort, vi har tårta och ballonger. 

Ett sätt att minnas och se att även om hon inte finns med oss i fysisk form så finns hon som ett vackert minne hos oss.

Mitt råd om hur man pratar om döden med sina barn är att vara ärlig och lyssna av barnen. Vet man inte så vet man inte. Och barn frågar bara så pass mycket så de blir nöjda och så pass mycket som de har förståelse för i sin utvecklingsfas. 

Oftast går det längre perioder efter ett samtal och samma frågor dyker upp hos barnet igen. De bearbetar och försöker förstå. Ibland behöver de höra och diskutera samma sak om och om igen för att smälta och förstå innebörden. Ibland blir det samma frågor plus en extra för att de har kommit lite djupare i sina tankar. 

Och det är okej att vara ledsen som vuxen i samtalen. Jag kan bli ledsen och känna sorgen komma över mig. Det tror jag har varit bra att de fått se. Jag visar att det är okej att sakna och bli ledsen. 

Det är såhär jag har valt att ta upp ämnet döden från vår situation som har fungerat bra för oss.

Hur gör ni?