Nu ska jag åter igen tjata lite om de högkänsliga barnens behov och acceptans. Eller snarare acceptansen från samhällets sida då behoven inte skulle bli så tydliga om man fick vara den man är. En acceptans för att alla är olika.
Vill ni så kan ni gå in och läsa lite mer om just högkänslighet här.
Nu har nog det största motståndet mot oss lagt sig och acceptansen för att vi tänker låta våra barn utvecklas i den takt de behöver ifrågasätts inte lika starkt längre. Dessutom så ser man att tack vare vårt tänk så har vår högkänsliga lärt sig hantera känslor och intryck och klarar av att möta omvärlden på ett annat sätt. Men det finns fler barn där ute. Fler föräldrar som får rådet att pressa in barnet i situationer den mår dåligt av. Det eftersom normen i dagens samhälle är att ha ständiga och många aktiviteter och ett stort socialt liv. Något inte alla personligheter klarar av. Som vuxen kan man gå in och säga "Jag vill inte göra detta" "Nu åker jag hem för jag är trött". Men ett barn har inte den möjligheten. De är beroende av att anknytningspersonerna/föräldrarna/de vuxna hjälper dem i de situationerna.
Här kan ni läsa mer om vilka framsteg som skedde när vi följde vår son och stöttade honom i hans utveckling istället för att pressa in honom i en norm som inte är han.
Men ibland hamnar man i situationer som är jobbiga för barnen att hantera. Det viktigaste för oss är att vi har kunnat vara där och gett den trygga famn som behövts. En stunds nedvarvning och närhet för att samla energi till att orka med att ta in mer intryck.
Känslokort och avslappning är också något vi arbetat med. Är det mycket nytt, många omställningar, oro i de vuxnas liv så påverkas barnet av det. Vi har även utökat det lite med åldern. Lugn musik och massage har också fungerat. Både att få och att ge. Många är nog med på att barnmassage är bra för barn med tanke på avslappning och kännedom av sin egna kropp. Men något jag upptäckte var när vår son bad om att få ge. Han mår bra av att även få ge massage. Det innebär att han tänker och tar hänsyn till andras mående. Med denna upptäckt kommer nästa frågeställning. Hur ska vi hjälpa honom att förstå att alla andras mående inte är hans ansvar?
Det blir en ny värld att träda in i. Men jag tror att om vi bara är lyhörda för våra barn så kommer vi även där kunna stötta och fungera som bollplank i dessa funderingar och känslostormar.
Barnen växer och snart är det dags för den obligatoriska skolplikten. En institution jag inte är så förtjust i pga deras upplägg. Jag har skrivit mer om mina tankar kring skolplikt - läroplikt här . Anledningen till att jag ifrågasätter det så starkt är för att skolformen som är i vårt land inte passar alla. Vissa får kämpa sig igenom skolan och den egna värld som det faktiskt är. Mitt mål är att mina barn ska få så bra skolgång som möjligt och verktyg för att kunna ta sig igenom den. Är man högkänslig kan det bli lite tuffare då man känner av andras sinnestämningar starkare. Men med rätt stöd här hemifrån och med verktyg från de första viktiga åren skapade utav trygghet och lyhördhet kommer det att gå. Jag hade ändå önskat läroplikt för våra barn så man hade kunnat välja den form av inlärningsmetod som passar ens egna barn bäst.
Jag gillar att vi ändå har fria skolval. Det innebär i alla fall någon frihet att kunna välja skola efter barnets behov. Men så dök den här artikeln upp.
" Skolverket har tidigare skrivit att det kan vara positivt för den enskilde att välja skola, men att valet riskerar att missgynna elever vars föräldrar inte gör ett aktivt val."
Citatet gillar jag inte. Den säger i princip att vi som vill hjälpa våra barn till en bra utbildning och skolgång gör fel. Eftersom alla föräldrar inte engagerar sig i sina barns framtid så bör inte någon förälder få göra det. Här drabbas då barnen som inte har diagnoser men som kanske är högkänsliga, extra begåvade eller dylikt. De ska pressas in i något som de kommer må dåligt av för att "alla ska vara lika"
Vart finns alla som "gillar olika" och vart är "allas lika värde" i detta?
Gäller bara de begreppen då alla är av samma åsikt och samma behov? Men så ser inte samhället ut. Vi är alla olika personer med olika personligheter, intressen och behov. Att vara högkänslig är ett av dem. En sorts personlighetsdrag som behöver ha det lite lugnare kring sig. Varför är det så svårt att acceptera?
Sen är min fråga, varför är det så viktigt att pressa in barn i mallar och normer. Varför kan vi inte bara låta barn få vara barn ?
De har en inbyggd nyfikenhet som triggar deras vilja att utvecklas och lära sig mer. I går kväll hade jag en son som skulle gå igenom vilka former som fanns i ett rum. Rektanglar, kvadrater, trianglar, cirklar och kuber. Frågan dök upp från ingenstans och han hade funderingar på vad de olika formerna på föremål hette. En inbyggd nyfikenhet och vilja att lära sig för att förstå sin omgivning och hur världen fungerar. Precis som barnens nyfikenhet har även vi föräldrar en magkänsla. En magkänsla som visar oss när något är fel. En magkänsla många har lärt sig att ignorera för att kunna passa in i samhällets normer. Ibland måste man göra saker man inte gillar men att ignorera sin magkänsla är inte bra i längden. Man blir stressad och känner sig obekväm av att tvinga sig till något man inte vill.
Hade inte du också mått bättre av att bli accepterad för den du är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar