Min hyllning till föräldraskapet och tacksamheten över mina barn.

Det här är mitt andra barn. Han är idag drygt sex år och ska om en vecka börja i förskoleklass. Resan dit och vårt beslut kommer jag ta upp här, i en sorts hyllning att vi har fått honom och tiden vi har tillbringat med honom. En tid som varit värdefull för oss men framförallt för honom.

 

När han föddes var han väldigt krävande. Det fick mig att omvärdera synen på föräldraskap. Han krävde konstant närhet och lyhördhet. I en stund då jag gick och bar på honom, utomhus varv efter varv, kände jag en känsla. Inte en känsla av trötthet och irritation över hans missnöje utan en känsla av kärlek. Den sköljde över mig och fyllde mig med värme. Jag älskar denna lilla klump, har burit honom i drygt nio månader, födit fram honom och han behöver mig. Och han visar det tydligt.

Ett så litet barn följer bara sina instinkter och de går ut på att överleva.

Han var inte jobbig, han var underbar. Däremot var inte samhället i övrigt så förstående för HNB, HSP och introvert personlighet. 

Det har jag skrivit mer om här

HNB, high needed baby. Den inte så snälla babyn som kräver mycket och är extra känslig.

Han ville inte gärna vara hos någon annan än mig eller pappan. Inget konstigt egentligen men samhällets normer är inte anpassade för det. Alla ska vara glada, sociala, utåt och älska högt tempo. Kommentarer om att han måste tränas i det haglade över oss men magkänslan sa nej. Jag har dessutom läst kurser i anknytning och samspel med barn så jag stod inte utan fakta i vårt val.

 

Han växte upp lite och andra barn började i förskolan. Men inte han, han var inte redo att separeras från oss vid ett år. Och pappan är ändå hemma dagtid. Varför göra honom otrygg med en situation vi kan undvika? Han fick bli kvar hemma!

 

Medans han blir äldre ökar intresset att lära mig mer och jag börjar läsa om HNB och HSP (high sensetive person) samt introverta och extroverta personligheter. För en sak kunde man konstatera. Han var inte autistisk ! Bara extremt blyg och försiktig.

Vill ni veta mer så googla på begreppen, det kommer upp mycket nyttig information.

 

Han fick följa med på allt. Men vi blev annorlunda och udda. För hur ska det gå för detta barn som inte blir pressad till saker innan han är redo? Hur ska han lära sig att vara social om han bara får följa med oss bland andra människor och barn?

Då hittade jag  hemmaföräldrars nätverk

Fler likasinnande och med samma tankar om vad barn behöver de första åren i livet för att utvecklas till en trygg individ.

Vintern 2012 blir han storebror. Vi fortsätter som vanligt med småstunden, hemmapedagogik och att finnas nära. Jag beslutar mig att starta denna blogg då jag tröttnar på att höra att barn som är hemma inte får göra något eller lära sig något. Allt man gör har jag inte hunnit lägga ut här men bläddrar ni bland inläggen så ser ni att man gör väldigt mycket med sina barn. 

Vi fixar på gården. Odlar, sköter djur, diskuterar livscykler och årstider etc. Dessutom får de se hur livet som vuxen ser ut och det är så de lär sig inför framtiden. De iakttar. 

Här är vi i Älgens Berg. Kungajaktsmuseum utanför Trollhättan . 

Vi tillverkar eget Vitteneguld.

Sedan besöker vi Innovatum i Trollhättan, går på småstunden, provar på olika barnaktiviteter.

 

Traktorrace, veteranfordonsträffar. Sociala sammanhang som vi har intresse för. 

Han hjälper till med bakning, matlagning, grillar.

 

En bild från småstunden. 

Och han blir storebror åt vår lilla oplanerade Wilma.  

Och nu ska han alltså börja i förskoleklass. Ett val vi gjort för att förbereda honom inför den obligatoriska skolan. För här i förskoleklassen är det ingen lag på närvaroplikt. Det kan påstås något annat som ligger på förslag hos regeringen men inget som har gått igenom.

Dessutom har en annan känsla infunnit sig. En känsla hos honom där han säger att han vill börja i skolan och en känsla hos oss han är redo.

Jag är så glad och tacksam att jag vågat lita på min magkänsla och på så sätt fått följa honom hans första sex år i livet. Jag är tacksam över att vi har gett honom tryggheten att växa som person och möjligheten att ta stegen från oss i den takt han har behövt.

Jag ångrar inte en dag med min lille Ville. Inte äns de jobbigaste, tuffaste, bråkigaste, tröttaste dagarna. De är värt det.

Och han blev redo. Inte i den takt som normen säger utan i sin egen takt och som en trygg individ.

Jag har skrivit detta inlägg som en hyllning till föräldraskapet och tacksamheten över mina barn. Den här tiden kommer aldrig åter och för mig finns inget annat alternativ idag. Jag vill njuta av och finnas hos mina barn medans de faktiskt vill det. För de växer upp.

Och jag är så tacksam över lärdomen och kunskapen jag fått de senaste sex åren.

Nu börjar ett nytt kapitel hos oss med två skolbarn och två hemmabarn.