Trolldeg -för att kicka igång hemmapedagogiken i en ny rond.

Hemmapedagogiken rullas försiktigt igång. Inte så lätt för min 3 1/2-åring som saknar storebror som börjat i skolan. Men det är viktigt för oss att syskonen är tillsammans så länge som möjligt så hon är hemma med lillasyster.
Vi började lite försiktigt med trolldeg. Det är roligt eftersom figurerna går att torka och spara.
Recept finns i ett gammalt inlägg här

Att börja komma igång när man både är trött och ledsen är inte så lätt.  Så jag började göra en gubbe åt henne för att inspirera lite.

Att sitta med lera i olika färger och olika tillbehör för att forma och experimentera är kul. Skaparglädjen kommer fram och fantasin börjar att flöda. 

Det blev en ljusstake och lite annat smått. 

Allt står nu i ugnen och torkar.

Älskade barn, förlåt! Men jag kommer att trotsa er.

Älskade alla mina barn. Förlåt mig för att jag trotsar er.

Det är bara så att jag har svårt att hänga med i er utveckling.

Ni växer och utvecklas så snabbt.

När ni har lärt er att gå står jag fortfarande kvar bredvid, beredd att fånga er när ni tappar balansen.

Den känslan släpper mig aldrig.

För varje steg bort från mig undrar jag vad som händer. För igår gick ni bara hälften så många. Hur kan ni lära er så snabbt?

Tålmodigt står jag bredvid när ni vill prova era vingar. Redo att fånga upp er om vingarna ännu inte bär. 

När stegen blir fler för er och era vingar bär er blir ni arga på mig.

Det är då jag får säga förlåt. Jag fastnade i gårdagen. Var inte beredd på att gryningen skulle komma så fort.

Jag trotsar solen som stiger upp vid horisonten. Jag är rädd att molnen ska täcka dagens sol. Kanske om jag bara vägrar inse att det är en ny dag får jag behålla gårdagens sol.

Men dagens solstrålar vill inte vara kvar i gårdagen.  De vill vara här och nu. Hur mycket jag än trotsar så stoppas inte färden mot framtiden. När jag inser det blir det åter harmoni och fåglarna kan kvittra glatt igen.

Det gör ont att släppa greppet. Men inte lika ont som att kasta iväg er. Jag är glad för varje dag, timme och minut jag haft med er. 

Jag önskar bara att den tiden hade gått i slow motion. 

Jag är glad över att ha lyckats.

Ni säger ifrån när det är något ni inte vill. Ni talar om vad det är ni vill.

Ni är starka.

Ni kommer aldrig bli av med mig. Jag kommer finnas där vid er sida och fånga upp er när det behövs. För livet kan vara hårt och då kommer ni åter behöva krypa in i min famn en stund.

Jag finns där för att stötta,  trösta och vägleda. Jag finns där för att trotsa er. Framför allt så finns jag där för att älska er.

Förlåt mig. Jag kommer att fortsätta att trotsa er. För i mina ögon kommer ni alltid vara det försvarslösa lilla knytet jag höll i min famn.

(Skrivet av omtanke och med mycket kärlek till mina barn i en stund då jag tycker det är svårt att se er bli äldre)

Min hyllning till föräldraskapet och tacksamheten över mina barn.

Det här är mitt andra barn. Han är idag drygt sex år och ska om en vecka börja i förskoleklass. Resan dit och vårt beslut kommer jag ta upp här, i en sorts hyllning att vi har fått honom och tiden vi har tillbringat med honom. En tid som varit värdefull för oss men framförallt för honom.

 

När han föddes var han väldigt krävande. Det fick mig att omvärdera synen på föräldraskap. Han krävde konstant närhet och lyhördhet. I en stund då jag gick och bar på honom, utomhus varv efter varv, kände jag en känsla. Inte en känsla av trötthet och irritation över hans missnöje utan en känsla av kärlek. Den sköljde över mig och fyllde mig med värme. Jag älskar denna lilla klump, har burit honom i drygt nio månader, födit fram honom och han behöver mig. Och han visar det tydligt.

Ett så litet barn följer bara sina instinkter och de går ut på att överleva.

Han var inte jobbig, han var underbar. Däremot var inte samhället i övrigt så förstående för HNB, HSP och introvert personlighet. 

Det har jag skrivit mer om här

HNB, high needed baby. Den inte så snälla babyn som kräver mycket och är extra känslig.

Han ville inte gärna vara hos någon annan än mig eller pappan. Inget konstigt egentligen men samhällets normer är inte anpassade för det. Alla ska vara glada, sociala, utåt och älska högt tempo. Kommentarer om att han måste tränas i det haglade över oss men magkänslan sa nej. Jag har dessutom läst kurser i anknytning och samspel med barn så jag stod inte utan fakta i vårt val.

 

Han växte upp lite och andra barn började i förskolan. Men inte han, han var inte redo att separeras från oss vid ett år. Och pappan är ändå hemma dagtid. Varför göra honom otrygg med en situation vi kan undvika? Han fick bli kvar hemma!

 

Medans han blir äldre ökar intresset att lära mig mer och jag börjar läsa om HNB och HSP (high sensetive person) samt introverta och extroverta personligheter. För en sak kunde man konstatera. Han var inte autistisk ! Bara extremt blyg och försiktig.

Vill ni veta mer så googla på begreppen, det kommer upp mycket nyttig information.

 

Han fick följa med på allt. Men vi blev annorlunda och udda. För hur ska det gå för detta barn som inte blir pressad till saker innan han är redo? Hur ska han lära sig att vara social om han bara får följa med oss bland andra människor och barn?

Då hittade jag  hemmaföräldrars nätverk

Fler likasinnande och med samma tankar om vad barn behöver de första åren i livet för att utvecklas till en trygg individ.

Vintern 2012 blir han storebror. Vi fortsätter som vanligt med småstunden, hemmapedagogik och att finnas nära. Jag beslutar mig att starta denna blogg då jag tröttnar på att höra att barn som är hemma inte får göra något eller lära sig något. Allt man gör har jag inte hunnit lägga ut här men bläddrar ni bland inläggen så ser ni att man gör väldigt mycket med sina barn. 

Vi fixar på gården. Odlar, sköter djur, diskuterar livscykler och årstider etc. Dessutom får de se hur livet som vuxen ser ut och det är så de lär sig inför framtiden. De iakttar. 

Här är vi i Älgens Berg. Kungajaktsmuseum utanför Trollhättan . 

Vi tillverkar eget Vitteneguld.

Sedan besöker vi Innovatum i Trollhättan, går på småstunden, provar på olika barnaktiviteter.

 

Traktorrace, veteranfordonsträffar. Sociala sammanhang som vi har intresse för. 

Han hjälper till med bakning, matlagning, grillar.

 

En bild från småstunden. 

Och han blir storebror åt vår lilla oplanerade Wilma.  

Och nu ska han alltså börja i förskoleklass. Ett val vi gjort för att förbereda honom inför den obligatoriska skolan. För här i förskoleklassen är det ingen lag på närvaroplikt. Det kan påstås något annat som ligger på förslag hos regeringen men inget som har gått igenom.

Dessutom har en annan känsla infunnit sig. En känsla hos honom där han säger att han vill börja i skolan och en känsla hos oss han är redo.

Jag är så glad och tacksam att jag vågat lita på min magkänsla och på så sätt fått följa honom hans första sex år i livet. Jag är tacksam över att vi har gett honom tryggheten att växa som person och möjligheten att ta stegen från oss i den takt han har behövt.

Jag ångrar inte en dag med min lille Ville. Inte äns de jobbigaste, tuffaste, bråkigaste, tröttaste dagarna. De är värt det.

Och han blev redo. Inte i den takt som normen säger utan i sin egen takt och som en trygg individ.

Jag har skrivit detta inlägg som en hyllning till föräldraskapet och tacksamheten över mina barn. Den här tiden kommer aldrig åter och för mig finns inget annat alternativ idag. Jag vill njuta av och finnas hos mina barn medans de faktiskt vill det. För de växer upp.

Och jag är så tacksam över lärdomen och kunskapen jag fått de senaste sex åren.

Nu börjar ett nytt kapitel hos oss med två skolbarn och två hemmabarn.

Låt barnen skapa: spjälsäng blir till soffa.

Snart har det gått två månader sen minsta föddes. Vi har äntligen blivit av med alla influensor och förkylningar. Dags för de äldre som börjar piggna till att få göra något kul.  Vi bestämde att det skulle bli en myshörna i deras rum.

Eftersom ingen av de tidigare barnen har gillat spjälsängen och minsta tänker jag inte prova med så kan den få komma till nytta här. De fick göra om den till soffa.

De ville gärna få såga så de fick såga av spjälorna på ena sidan och pilla loss alla spjälorna. 

Sedan flyttade vi ner övre listen på sängen och skruvade fast i botten.

I med madrassen och soffan var klar.

Barnyoga och avslappning - nedvarvning för aktiva barn

Jag har ett barn som är högkänslig och aktiv. Hans oro kommer fram när han blir överstimulerad. Det yttrar sig i att ha svårt att vara stilla och han slutar lyssna. Många misstolkar detta och tror det är understimulans det handlar om men ju mer intryck desto värre blir det.

Vi har arbetat mycket med känslokort för att sätta ord på det han känner och som hjälp till att sortera intrycken i hjärnan. 

Avslappning till musik och avslappningsberättelser är ett verktyg jag också använt mig av.

Alla mina barn är aktiva av sig. De gillar att kunna röra på sig. Springa och klättra. Men jag känner att det är viktigt att de även lär känna sin kropp på andra sätt.  När den är lugn och avslappnad.

En annan sak jag tycker är viktig är att kunna fokusera på en uppgift. 

Så nu har vi börjat med barnyoga hemma. 

Av en slump fick jag syn på denna bok på bokrean.  Den innehåller yogaövningar och även en CD-skiva med avslappningsberättelser.

Jag och barnen har valt ut ett antal övningar som vi tränar med. Vi började med de som såg lättast ut.

Vårt program är ca 15 minuter långt och vi gör det två gånger per vecka. En tredje gång per vecka gör vi med avslappning efteråt som pågår i ca 5-10 minuter.

Att vi inte håller på längre är för att de inte ska hinna tappa intresset för yoga.

Jag har märkt på en märkbar skillnad efter att vi gjort detta. 

Oron och rastlösheten verkar försvinna ur kroppen och ett lugnare barn framträder. Sonen tycker det känns skönt säger han.

Treåringen får göra så gott hon kan. Hon härmar oss. Ibland vill hon ha hjälp att få till övningarna och ibland vill hon inte. Det är inte varje gång hon vill vara med heller. Jag låter det bero eftersom de inte ska känna tvång inför detta. Jag vill att de ska upptäcka harmoni och ro i kroppen. 

Nog fungerar det för oss. Har även sett barnen göra yogaövningarna på egen hand tillsammans. 

Boken hittade jag på Adlibris och yogamattorna på rusta.

Men jag tror nog det går att googla fram "yoga för barn bok". Man får leta efter det som passar en själv och ens egna barn bäst för vi är alla olika.

Hemförlossningen, Wilma kommer till världen.

Mitt fjärde barn, femte förlossning.

Tänkte berätta här om min sista förlossning. Den skedde hemma, var planerad så och oassisterad. 

Vi upptäckte graviditeten sent. Strax innan jul. Det blev till att ställa om sig snabbt på ytterligare ett barn. Datum gick inte fastställa då vi var för långt gångna. 

Jag har alltid varit för naturliga förlossningar.  Med äldsta gick jag en kurs i psykoprofylax där man lär sig en andningsteknik som används under förlossningen. 

Min trea föddes på vägen in till förlossningen. 

Vi hade inga planer på fler barn men nu blev det så.

För ett år sedan började vår son tjata om att han ville ha ett till syskon.

I somras talade han om att jag hade bäbis i magen. Något vi avfärdade då vi borde veta om det. Mensen rullade på men en dag fick jag inte på mig byxorna. Vi köpte graviditetstest som visade positivt och sedan svällde magen helt plötsligt upp.

Han hade visst rätt. Då sa han att det är en flicka och hon ska heta Wilma. 

På ultraljudet såg det ut att vara en flicka.

Den 29 mars födde jag en flicka. Han hade rätt hela tiden.

Så nu tänker jag ge er min förlossningsberättelse av lilla Wilma. 

Med tanke på tidigare snabba förlossningar och min ovilja av sjukhus tog sig tankarna att föda hemma i lugn och ro form i mitt huvud. Jag har tidigare uppfattat förlossningspersonal som störande och vill gärna vara ensam och ifred när jag föder. 

Att fixa barnvakter och riskera att föda på vägen in kändes stressande. Så jag började läsa på om förlossningar, vad man bör tänka på och hur man ska hantera eventuella komplikationerna. 

Jag inhandlade en pilatesboll och sista månaden städade jag av rummet jag tänkt vara i princip varje dag. Handdukar såg jag till att det fanns många och rena av.

Jag drack hallonbladste inför och hade ett te med hallonblad och daggkåpa att dricka efteråt.  Daggkåpa hjälper till att stilla eventuella blödningar. 

Annan dag påsk, måndagen den 28 mars förstod vi på kvällen att det nog var dags. Jag började få värkar regelbundet. De blev starkare och starkare. Jag gungade igenom mig dem på pilatesbollen. Min treåring fick ammas till söms i knät på mig på bollen den kvällen.

Vi stressade inte barnen i säng utan talade om att det var nog dags att föda denna natt. De somnade en efter en. Sonen var fortfarande vaken när värkarna var så pass starka att jag hängde över datastolen.

Han somnade sedan i soffan och pappa bar upp honom till sängen.

Därefter  började det att dra i ordentligt strax efter tolv på natten. Jag la mig över pilatesbollen så jag kunde vila rygg och nacke och gunga med höfterna genom dem. Vi hade värmeljus upptända i rummet och musik på.

Efter ett tag blev värkarna ännu jobbigare och jag blev trött. Småslumrade liggande över pilatesbollen mellan dem och nynnade med i låtarna.  Även låtar jag i vanliga fall inte gillar.

Vid tvåtiden på natten började jag tycka det tog tid och var jobbigt. Min man som är förkyld fick en utskällning för att han "pustade". Jag ville bara få sova en stund och var irriterad på allt. Jag sa till honom att gå och lägga sig och blåste ut de ljus som fortfarande brann.

På något sätt stannade allt av. Jag var då i "vila och tacksamhetspausen" förstår jag nu.

Jag bäddade iordning på golvet och la mig ner och sov i ungefär  en timme.

Vid tretiden vaknade jag av en fruktansvärd smärta. Jag trodde jag skulle dö. Nyvaken och överrumplad började jag först räkna mig igenom de smärtsamma värkarna. Sedan börjar jag visualisera mig bort från rummet, värkarna och smärtan. Jag berättade avslappnande historier för mig själv om värme och vila. Så pass mycket att jag faktiskt kom bort en stund från värkarbetets smärta. Vattnet går. Min make som legat vaken kommer in till mig.

Värkarna blir ännu intensivare och jag nyper mig själv i låren för att jämna ut smärtan.

Det kommer helt plötsligt en krystvärk. Min man hämtar papper och börjar torka och hulka.  Den tryckte ut allt i tarmen på mig. Jag sa till honom att låta det vara så kan jag ta det sen istället.  Han städar upp efter mig ändå.

En stund till av de intensiva värkarna fortsätter innan nästa krystvärk kommer och huvudet sticker ut på Wilma. Instinktivt håller jag emot huvudet på henne fast hela kroppen skriker att den vill pressa ut barnet.

Strax efter kommer nästa krystvärk och jag låter henne glida mellan mina händer ner på filten.

Strax efteråt hör vi ett bäbisskrik. Wilma var född hemma.  Vi fixade det så långt. Klockan var 03:48

Vi gjorde iordning en fåtölj med handdukar och jag satte mig med morgonrock och började amma henne. Det var en så häftig känsla att ha henne ligga där i famnen och jag och maken satt där och pratade med henne.

Jag drack mitt te av hallonblad och daggkåpa.

Eftersom detta är stort för vår son så tänkte vi väcka honom. Maken gick upp och försökte få liv i honom men han har aldrig sovit så djupt som denna natt.

Vid sextiden gjorde maken kaffe. Jag satt fortfarande och ammade Wilma. Flickorna vaknade och kom ner. Treåringen som varit emot att vi skulle få bäbis blev jätteglad och stolt.

Efter kaffet behövde jag gå för att kissa. Då kom vi på att moderkakan inte hade kommit ut. Jag gick till badrummet och kissade på huk i duschkabin med Wilma i famnen och försökte även då att krysta ut moderkakan.  Det gick inte.

Vi ringde till förlossningen och berättade. Jag blödde inget som vi kunde se men satte mig ner ifall det skulle vara något.

Sedan inväntade vi ambulansen. 

Maken gick och väckte sonen så han skulle få träffa sin nya lillasyster innan jag åkte in.

Vid klockan åtta var jag på NÄL. 

På förlossningen var de väldigt trevliga. Kaffet hade gjort att jag behövde kissa igen vilket jag gjorde direkt väl på plats. De tyckte det var bra att jag kunnat kissa och allt var bra med lilla Wilma.

De kände på moderkakan och den var i princip lös. Barnmorskan masserade magen men den gick inte att dra ut. Då petade hon in ett finger och gjorde något och den släppte och slank ut.

Allt såg bra ut och jag hade inga blödningar. 

Wilma registrerades samt vägdes och mättes. Jag passade på att duscha av mig på plats.

Eftersom allt var bra blev det en kortvisit. Maken och barnen hämtade mig och Wilma klockan tolv och vi åkte hem.

Trotts att moderkakan inte kom ut så är jag väldigt nöjd med vår hemförlossning. Det känns så häftigt att ha gjort detta. Hur kroppen fixar arbetet och hur jag klarade av att hantera smärtan när värkarna var som jobbigast.

Vi skulle ändå åkt in till NÄL efteråt hade vi tänkt. Och plan B var att ringa ambulans om det skulle hända något och då var det främst moderkakan vi tänkt på.

Denna förlossning var tuffare än min treas. Och jag känner mig rätt mörbultad i kroppen nu efteråt. 

Det är otroligt ändå vad kroppen klarar av. Och det är en häftig känsla att faktiskt klara av att visualisera bort och hantera smärtan när man föder. För inte är det smärtfritt att föda barn. 

Jag valde att föda (troligtvis, för planen är inga fler) mitt sista barn hemma i lugn och ro. Det var genomtänkt och jag var medveten om riskerna.

Det var en häftig känsla att bara jag och pappan var där. Att vi i lugn och ro kunde sitta med lilla Wilma efteråt. Och att syskonen kunde få sova sig igenom det på natten och vakna upp den nya dagen med att få träffa lillasyster direkt.

Nu blev det långledig påsk och vi ska alla lära känna lilla Wilma och komma in i att vi nu mer är en familj på två vuxna och fyra barn.

TILLÄGG:

Angående moderkakan. Det bekymrade mig länge så jag forskade i det. Att det kan ta många timmar för moderkakan att komma ut är inget konstigt. Skulle man börja blöda så märker man det på allmäntillståndet. Och har man inte fått livmodersammandragande så är risken för blödningar liten. Kroppen sköter det i sin takt när den är redo.

Det är tyvärr sådan info vi inte får på våra förlossningsavdelningar i Sverige. Mycket handlar om tid och platsbrist. De behöver rummet när barnet är ute och vill därför skynda på processen. 

Så med tanke på att den nästan hade släppt helt efter fyra timmar och jag inte var yr, illamående eller blek så hade jag kunnat vänta  en eller två timmar till. Då hade den kommit av sig själv. 

Livmodern drar ihop sig i den takt kroppen orkar efter förlossningen. Ibland snabbt och ibland mycket långsammare.

Dessutom har jag hört rykten om att personalen inte får lämna rummet innan moderkakan är ute. Stämmer det är det för personalens skull den ska ut snabbt. Annars blir de låsta i rummet kanske uppemot sex timmar.

Sockergarnbollar till påskriset

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg har vi åkt på en riktigt tråkig och seg influensa som inte riktigt vill släppa greppet. Men lite påskpyssel nu när det börjar vända fick vi till i alla fall.

Till detta behöver ni;

Sockervatten 

Garn

Ballonger/vattenballonger

Koka socker vatten.

Lika delar socker och vatten. Vi hade 3dl vatten och 3 dl socker. Koka upp så sockret löser sig och låt svalna.

Blås upp ballongerna och förbered garnet.

Sedan är det bara lägga garnbitarna i sockerlösningen så de blir ordentligt igenomdränkta.

Linda garnet kring ballongerna.

Lägg de lindade ballongerna på tork.

När det torkat är det bara att sticka hål på ballongen och fästa garn för upphängnad. 

Färgglatt och enkelt till påskriset. 

Påskfjädrar av silkespapper

Lite påskpyssel har vi lyckats få till trots influensan vi drabbades av i år.

Eftersom vi är sjuka så är det svårt att komma iväg och handla så vi gjorde egna fjädrar av silkespapper. 

Vi använde oss av:

Silkespapper i glada färger

Piprensare

Sedan rev vi ut fjäderformar från silkespappret. 

Knycklade till botten och satte en bit piprensare runt.

Vi gjorde med en, två och tre fjädrar. 

Enkelt för vår treåring att göra var det också.

Färglatt i påskriset.

Och på grund av allergi här hemma hos oss använder vi vide.  Tycker det är så fint med de mjuka bollarna som växer på kvistarna.

Sega influensaveckor

Ett tag sedan jag skrev här nu. Vi har legat utslagna i influensa ett par veckor.
Varken kunnat eller orkat alla hjärtans dag -pysslat eller påskpysslat.
Vill ni ha lite tips på påskpåssel kan ni söka här på bloggen. Eller följ länken direkt till påskliljorna

Det är tur att vi långtidsammar.  På så sätt vet vi att lilla mini får i sig det hon behöver nu när aptiten varit borta.

Men jag som äntligen lyckats lägga på mig några extrakilon har tappat dem igen. Mitt stora problem är att hålla vikten uppe. Jag har alltid haft problem med det.

Var hos läkare i veckan.  Min ordinarie läkare. Sökte tidigare genom förlossningen men de var inte mycket att hurra för. Tyckte bara att man ska trycka i sig mediciner så man får sova. Mediciner jag inte tål.

Min läkare valde istället att kolla hur infektionen låg till och kolla värden och syresättning hos mig och bäbis.  Så att man vet att det går åt rätt håll och att allt ändå är okej.

Han berättade en intressant sak. Falska järnvärden.  Blir du uttorkad kan järnvärdena ligga högre än vad de är. Så om man då är gravid kan man gå med järnbrist vid influensa utan att någon reagerar på det. Varför känner inte mödravård och förlossning till sådana saker ? Det känns som det kan vara av vikt att ta hänsyn till.

Vi hade tänkt komma igång med yoga för barn här hemma.

Tvåan börjar skolan till hösten och skolan är inte anpassad för högkänsliga med behov av lugn och ro. Den är anpassad efter översociala personlighetstyper.

Men med rätt verktyg ska väl även högkänsliga orka med skoldagarna.  Han har i alla fall turen att kunna komma hem när skoldagen är slut så på det sättet blir det lite kortare dagar för honom.

Och mitt under när influensan var som värst. 40+ i feber, frossa, värk och hosta som inte gav med sig kom ett paket. Det var min mor som virkat tuttmössor åt bäbisen.

Hon tycker samhället går åt fel håll. Kvinnans frigörelse går mot att kvinnan ska begränsas i sina livsval. 

Tänk att amningen blev tabu igen (!) och något som åter igen ska förpassas inom hemmets fyra väggar. Dvs begränsa kvinnor som vill amma och som vill vara just mammor. Världens viktigaste arbete ❤

Nytt syskon, nära föräldraskap och orken tryter.

Vår lilla oplanerade växer i magen och tar upp mycket ork hos mig och mycket funderingar hos barnen.

Det är inte det lättaste att vara nära förälder till en treåring, sexåring och tolvåring när man bara är trött och vill få vila. Då tänker jag på Jesper Juul och det han säger om det personliga språket. "Jag vill" "Jag vill inte" "Jag orkar/orkar inte" " etc. På så sätt kan jag säga ifrån utan att lägga över ansvaret på barnen när orken tryter.

Sedan får jag prata mycket om när de är sjuka eller trötta att de tillåts vila. Att jag behöver det nu när bäbisen växer och magen är stor och tung.  Min kropp har ont i vanliga fall så sluttampen är extra kämpig för mig med extra belastning på kroppen. 

Det har blivit mycket prat och frågor.  Vi tittar i böcker och ser på filmer om hur barn blir till och växer i livmodern.  Även om hur den kommer ut.

Mellersta tycker det är jättekul.  När han blir stor vill han ha tio barn för att vill vara en stor familj.

Minsta har haft svårast att acceptera bäbisen.  Hon har oroat sig över att hon inte ska få tutta längre.  Tack vare Google kan man söka på tandemamning och bilder. Hon blev glad över att se att man inte behöver sluta bara för att man blir storasyster.

Jag känner inte för att avsluta amningen för henne nu när det kommer ske en förändring. Att bli storasyster är stort och tryggheten och att få fortsätta få vara liten är extra viktigt då.

Tygblöjor kommer användas även denna gång. Jag har låtit barnen få vara med och välja och de tycker det är kul att lära sig hur de fungerar. Och vilket utbud det finns nu jämfört med för tolv år sedan då jag gjorde valet att använda tyg.

Trikåsjalarna kan plockas fram igen. Ett bra hjälpmedel när man har en nyfödd och äldre barn. Fungerar också bra som avlastning eftersom min kropp är som den är.

Kläder för nyfödda. De brukar växa ur dem fort så det behövs inte så många. Men några få plagg till varje barn har gett många plagg sammanlagt. Barnen fascineras av hur litet det är och tycker att det är kul att se vad de själva hade på sig som nyfödda.

Påsken närmar sig och vi har inte hunnit pyssla så mycket inför den. Fokus har legat på lite annat som ni förstår.  Eftersom det kom snabbt och överaskade oss så ska vi alla ställa in oss på en ny medlem i familjen. Både vi vuxna och barnen. Att prata om det nya syskonet har varit viktigare för dem än att påskpyssla.

Det finns i historiken tips på påskpyssel.  Får jag lite ork över ska jag göra en länklista till sådant vi gjort föregående år. Allt från vårblommor till tuppar av händer.

Just nu flyter vi bara med och tar var dag som den kommer. Mellersta börjar i förskoleklass till hösten så det är hans sista termin hemma. Då kan det vara skönt att få låta honom bara få vara barn. Blir mycket nytt för honom under kommande år och då kan det vara tryggt att bara få vara den man är och känna trygghet hos oss i familjen. 

Om ni vill kan ni följa vår vardag på instagram : @fjantarna 

Delar det som faller mig in där. Allt från hur underbart det är att vara mamma, vardagspedagogik, gården, att leva med kronisk värk  och nyttoväxter i naturen.