Translate

fredag 12 juni 2015

Prylhets eller empati? Vad väljer man?

Min mellersta fyller fem år nästa vecka. Han har alltid varit svår med presenter.  Han anser att han har allt han behöver. Och i år blev det ännu tydligare. När jag frågade honom vad han önskar sig mest av allt så svarade han "att pappa är ledig hela dagen och hemma med mig".
Pappa jobbar kväll så de har hela dagarna tillsammans.  Vilgoth får vara med sina föräldrar mycket mer än vad många andra barn får.  Ändå blir hans största önskan att pappa ska vara ledig.

Jag tänkte att min man måste få veta detta . Skickar iväg ett sms och efter ett par minuter ringer han upp. Vilgoth som inte kunnat somna är vaken och får besked via telefon. Pappa kommer vara ledig på hans födelsedag ☺
Pappas chef hade inte kunnat neka eftersom det var en blivande femårings största önskan.

Det värmer mig inombords att det fortfarande finns människor som vill lyssna på barnens behov och önskningar. 
Det ger hopp inför framtiden.
Och det är skönt att det finns sådana människor.  För just en sådan här händelse visar barnen en väg mot att ta hänsyn till andra människors behov och önskningar. Något som är viktigt om barnen ska kunna växa upp och bli empatiska vuxna.
Så inte nog med att pappas chef bara var snäll han såg till att Vilgoth fick en utav de viktigaste presenterna och även lärdom om empati och hänsyn till andras behov.

Ett barns behov är dess anknytningspersoner, oftast föräldrarna.  Det är de som ska vägleda och stötta in i vuxenvärlden. Det är dessa som genom att visa hur man beter sig lär barnen hur de ska göra.

Barnen gör inte som du säger.  Barn gör som du gör. "

Och det citatet arbetar vi bla mot. Och på något sätt känns det som man lyckats.
Vår son sätter umgänget med nära och kära över saker på sin önskelista. Att finnas för varandra är viktigare än att jämföra sig med vilka leksaker andra barn har.
Nu är inte vi statussökande i prylarnas värld. Men jag kan tänka mig att om vuxna runt om anser att saker är viktigare än tid med familjen så kommer barnen också ta efter det. Och det är något som sker året runt , varje dag. Hur vi själva beter oss och vad barnen lär sig.

Jag har hellre tid med hela familjen och får barn som tar efter det än att leva i en statushets som sätter empatin mot medmänniskan i andra hand.