Högkänsliga barn och krocken med samhällets normer.

Nu ska jag åter igen tjata lite om de högkänsliga barnens behov och acceptans. Eller snarare acceptansen från samhällets sida då behoven inte skulle bli så tydliga om man fick vara den man är. En acceptans för att alla är olika.

Vill ni så kan ni gå in och läsa lite mer om just högkänslighet här. 

Nu har nog det största motståndet mot oss lagt sig och acceptansen för att vi tänker låta våra barn utvecklas i den takt de behöver ifrågasätts inte lika starkt längre. Dessutom så ser man att tack vare vårt tänk så har vår högkänsliga lärt sig hantera känslor och intryck och klarar av att möta omvärlden på ett annat sätt. Men det finns fler barn där ute. Fler föräldrar som får rådet att pressa in barnet i situationer den mår dåligt av. Det eftersom normen i dagens samhälle är att ha ständiga och många aktiviteter och ett stort socialt liv. Något inte alla personligheter klarar av. Som vuxen kan man gå in och säga "Jag vill inte göra detta" "Nu åker jag hem för jag är trött". Men ett barn har inte den möjligheten. De är beroende av att anknytningspersonerna/föräldrarna/de vuxna hjälper dem i de situationerna.

Här kan ni läsa mer om vilka framsteg som skedde när vi följde vår son och stöttade honom i hans utveckling istället för att pressa in honom i en norm som inte är han.

Men ibland hamnar man i situationer som är jobbiga för barnen att hantera. Det viktigaste för oss är att vi har kunnat vara där och gett den trygga famn som behövts. En stunds nedvarvning och närhet för att samla energi till att orka med att ta in mer intryck.

Känslokort och avslappning är också något vi arbetat med. Är det mycket nytt, många omställningar, oro i de vuxnas liv så påverkas barnet av det. Vi har även utökat det lite med åldern. Lugn musik och massage har också fungerat. Både att få och att ge. Många är nog med på att barnmassage är bra för barn med tanke på avslappning och kännedom av sin egna kropp. Men något jag upptäckte var när vår son bad om att få ge. Han mår bra av att även få ge massage. Det innebär att han tänker och tar hänsyn till andras mående. Med denna upptäckt kommer nästa frågeställning. Hur ska vi hjälpa honom att förstå att alla andras mående inte är hans ansvar? 

Det blir en ny värld att träda in i. Men jag tror att om vi bara är lyhörda för våra barn så kommer vi även där kunna stötta och fungera som bollplank i dessa funderingar och känslostormar.

Barnen växer och snart är det dags för den obligatoriska skolplikten. En institution jag inte är så förtjust i pga deras upplägg. Jag har skrivit mer om mina tankar kring skolplikt - läroplikt här . Anledningen till att jag ifrågasätter det så starkt är för att skolformen som är i vårt land inte passar alla. Vissa får kämpa sig igenom skolan och den egna värld som det faktiskt är. Mitt mål är att mina barn ska få så bra skolgång som möjligt och verktyg för att kunna ta sig igenom den. Är man högkänslig kan det bli lite tuffare då man känner av andras sinnestämningar starkare. Men med rätt stöd här hemifrån och med verktyg från de första viktiga åren skapade utav trygghet och lyhördhet kommer det att gå. Jag hade ändå önskat läroplikt för våra barn så man hade kunnat välja den form av inlärningsmetod som passar ens egna barn bäst. 

Jag gillar att vi ändå har fria skolval. Det innebär i alla fall någon frihet att kunna välja skola efter barnets behov. Men så dök den här artikeln upp.

" Skolverket har tidigare skrivit att det kan vara positivt för den enskilde att välja skola, men att valet riskerar att missgynna elever vars föräldrar inte gör ett aktivt val."

Citatet gillar jag inte. Den säger i princip att vi som vill hjälpa våra barn till en bra utbildning och skolgång gör fel. Eftersom alla föräldrar inte engagerar sig i sina barns framtid så bör inte någon förälder få göra det. Här drabbas då barnen som inte har diagnoser men som kanske är högkänsliga, extra begåvade eller dylikt. De ska pressas in i något som de kommer må dåligt av för att "alla ska vara lika" 

Vart finns alla som "gillar olika" och vart är "allas lika värde" i detta?

Gäller bara de begreppen då alla är av samma åsikt och samma behov? Men så ser inte samhället ut. Vi är alla olika personer med olika personligheter, intressen och behov. Att vara högkänslig är ett av dem. En sorts personlighetsdrag som behöver ha det lite lugnare kring sig. Varför är det så svårt att acceptera? 

Sen är min fråga, varför är det så viktigt att pressa in barn i mallar och normer. Varför kan vi inte bara låta barn få vara barn ?

De har en inbyggd nyfikenhet som triggar deras vilja att utvecklas och lära sig mer. I går kväll hade jag en son som skulle gå igenom vilka former som fanns i ett rum. Rektanglar, kvadrater, trianglar, cirklar och kuber. Frågan dök upp från ingenstans och han hade funderingar på vad de olika formerna på föremål hette. En inbyggd nyfikenhet och vilja att lära sig för att förstå sin omgivning och hur världen fungerar. Precis som barnens nyfikenhet har även vi föräldrar en magkänsla. En magkänsla som visar oss när något är fel. En magkänsla många har lärt sig att ignorera för att kunna passa in i samhällets normer. Ibland måste man göra saker man inte gillar men att ignorera sin magkänsla är inte bra i längden. Man blir stressad och känner sig obekväm av att tvinga sig till något man inte vill.

Hade inte du också mått bättre av att bli accepterad för den du är?

Papier mache-skålar

Giftfria papier mache-skålar.

Eftersom vår lilla mini envisas med att stoppa fingrarna i munnen när hon får något på dem är det bra att hitta så giftfritt som möjligt att pyssla med. Dessa skålar fungerade bra att göra, lagom svåra även för den yngsta här hemma.

Det du behöver:

Tidningspapper/reklamblad som är rivna i strimlor

vetemjöl

salt

vatten

skål

plastpåse/plastfolie

färg och penslar

Först rev vi tidningspapper i remsor.

Sedan blanda vi ihop vårat klister.

Vi tog 3 dl mjöl och 1 dl salt och spädde på med vatten tills smeten har samma konsistens som pannkakssmet.

Täck skålen med plast. Det är för att vi ska kunna lossa vår papier mach-skål när den har torkat.

Sedan är det bara att doppa tidningsremsorna i smeten och täcka skålen med. Försök att få till så tjockt lager som möjligt på en gång.

Ställ de färdiga skålarna på ett torrt och gärna varmt ställe och låt dem torka. 

När skålarna har torkat så pass att man märker att de håller formen kan man lossa dem från plasten så de får möjlighet att torka från båda håll.

Här har vi två varianter.

Bild nr 1 är en skål som blivit lagom tjock på en gång. Kanterna kan man då jämna till genom att klippa dem raka.

Bild nr 2 är en skål som inte var tillräckligt tjock överallt. Där har vi byggt på ett extra lager och även rundat kanterna med tidningspapper. Om man inte har tålamodet att vänta på att det ska torka andra omgången kan man stoppa in den i ugnen på 75 grader tills den är torr.

Sedan är det bara att måla skålarna.

Om man vill kan man spraya med fixativ eller lacka skålarna efter målningen så att färgen håller. Allt är vattenlösligt rakt igenom så fukt och vatten är inte så bra att utsätta dem för. Jag har valt att förebygga det som jag beskriv.

Detta tyckte minsta på 2 1/2 år var jättekul. Hon har gjort fler skålar. Och visst är det fantastiskt att det går att skapa något så enkelt. Att hon kunde se att resultatet blev så bra motiverade henne till att fortsätta. Och jag behöver inte bekymra mig över att hon smakar på "klistret".

Jag minns från när jag var liten att vi gjorde sparbössor på detta sätt med hjälp av ballonger. Jag får se om vi gör det också här hemma. Om någon är intresserad så kommer här en kort beskrivning på hur man gör;

Blås upp och täck en ballong med papier mache som vi har gjort här ovan.

Låt torka och skär ett jack på ovansida där pengarna kan stoppas in.

Gör te x en gris genom att ta delar från en äggkartong att sätta som fötter och tryne. 

Klipp ut trekanter till öron och fäst ovanpå.

Måla.

Lycka till :-)

Boken om mig.

Boken om mig

Jag har satt ihop en liten variant av häfte med en bok som fokuserar på vem barnet är. Vad barnet gillar och hur barnet ser på sin familjesituation.

Jag har fått hjälp av Vilgoth 5 år som kom med förslagen på hur man vet vem man är.

Här nedan finns våra bilder. Förhoppningsvis går de att skriva ut. Jag kunde tyvärr inte lägga in dem som PDF-filer men om någon är intresserad av att få det så kan ni skicka ett mail till: fjantarna@gmail.com

Annars kan ni säkert sätta ihop ett eget häfte med det ni anser är viktigt när det handlar om just "mig". Vi gjorde våra sidor i paint. 

Framsida
Skriv namn och sätt ett kort på barnet

Man kan ha fler favoritfärger.
Här målar man dem samt berättar med antingen bild eller ord om sin favoritberättelse. Kanske både och. En bok, saga, berättelse som man tycker är bra.

Det är bra att inse vad man är bra på. Det kan vara något enkelt som barnen är stolta över att de kan.
Någon maträtt. Det kan finnas många som man tycker är goda.

Vem är jag ? Hur ser jag ut?
Och vad tycker jag är kul?

En familj kan se så olika ut. I barnens värld är det ofta de som är närmast dem. Vänner, mamma, pappa, syskon, far- och morföräldrar, husdjur. Vad ser barnet som familj? Rutorna kanske är för många eller så är de för få.
Jag har medvetet valt att inte markera ut familjemedlemmar i rutorna då det kan finnas frånvarande föräldrar och släktingar.

Den här biten tycker jag är viktig. När mår man bra. Vilka känslor har man då och i vilka situationer. Barnet får fokusera på hur och när man mår bra.

Varför tvivlar föräldrar idag på sin egna föräldraförmåga?

Hösten har startat upp. Höstens termin i skolan är igång. Barn som skolas in på förskola. Dessa ständiga frågor som dyker upp, framför allt i början av hösten. Behöver mitt barn förskola för att utvecklas? Kan jag stimulera mitt egna barn? Kommer jag att orka ta hand om mitt barn?
De barnen är oftast mellan 1-4 år när de frågorna ställs. Vad är det som gör att föräldrar inte tror på sig själva?



I förra veckan fick jag se något som gjorde mig glad. En barnpsykolog som vågade stå upp för små barns behov. Genast skapar det stormar av att föräldrar blir skuldbelagda. Föräldrar som, tro det eller ej, har ett val. Det går alltid att prioritera om. Eller är det okunskap som driver denna skuld? Att man tror att barn är en accessoar utan egna känslor och behov som inte får inkräkta på vuxenlivet. Att få barn är en omställning. Du har ansvaret för en annan person som är totalt beroende av dig i många år. En individ med egna känslor och behov av vägledning för att kunna möta omvärlden. Vart är föräldrarnas ansvarskänsla för sina barn?

En artikel från 2006 men aktuell ändå. Har barn behov av förskola innan 3-4 års ålder? Vad säger forskningen egentligen? Innan 3-4 år har barn inget behov av pedagogisk undervisning i form av förskola. De lär sig mycket på att vara med syskon och sina föräldrar i den vanliga vardagen med möten, läkarbesök, stå i kö på Ica etc. Sen får man inte glömma att barn är olika, de utvecklas i olika takt och mognar olika fort.
Eftersom barn är olika, familjer ser olika ut, behoven är olika så behövs det olika alternativ för att barnen ska få utvecklas i sin takt. Att pressa in alla i samma mall gör att vissa barn kommer att fara illa eftersom alla barn inte klarar av samma form av barnomsorg under uppväxten. En del behöver ha det lugnare kring sig och att det då slås undan alternativ för dessa barn kommer bara skapa utanförskap och känsla av att vara fel.

"99,9 procent av den tid som människan har funnits har det varit stenålder. Stenåldern var familjegrupper som vandrade för att jaga, fiska och samla. Så småningom slog de sig ner i ett landskap där de trivdes och det blev bondestenålder...För tre generationer sedan, en inte ens mätbar andel i människans tid, gick morfar och farfar hemifrån för att jobba i verket. ....Hustru, man och barn i alla åldrar hade haft sina sysslor tätt ihop. Men så gick farfar och morfar till verket. För två generationer sedan gick mamma och moster också till verket, för att förvärvsarbeta. Numera går barnen hemifrån vid - ofta - ett års ålder. Den där familjegemenskapen som var arbetsgemenskap och ständig samvaro i 99,999 procent av människans tid - och mer därtill - den är uppbruten. Det är dramatiska förändringar i människans historia. Det är klart att det blir skavsår i sådana hastigheter."
 (Hans Jansson ur Degerfors - en reseskildring)

Denna text är intressant. För visst går samhället snabbare fram i utvecklingen än evolutionen. Men finns det något om den sociala evolutionen? Det går att hitta om evolutionen och hur den påverkas av ändrad kost och sjukdomar. Men hur evolutionen går på det sociala planet är svårare. Är det kanske som Hans Jansson skriver och med tanke på anknytningsteorin att samhällets krav på den sociala delen krockar. Människan är inte redo att lämna sina anknytningspersoner så pass tidigt som samhället börjar kräva. Därför har vi gråten från barn som ska skolas in. Därför har vi klumpen i magen och skuldkänslorna hos föräldrarna. Vi är inte biologiskt redo för det steget än. Rent instinktivt vill man som förälder ta hand om sina barn och komma till undsättning när de gråter eftersom det är ett sätt att överleva genom människans tid på jorden. 

Varför väljer människan att gå emot sina naturliga instinkter?
Varför har man börjat tvivla på sin föräldraförmåga? Vad är det som gör att man inte tror att man räcker till? Vad har gjort oss till enbart förlossningsmaskiner ? Om man skulle bortse från samhällets ekonomiska faktorer, hur många skulle då tvivla på sin egna föräldraförmåga? Är tvivlet ett sätt att ursäkta det ekonomiska? 


Första argumentet brukar vara att barn behöver förskolan för att stimuleras och utvecklas.
Snabbt efter det dyker den ekonomiska faktorn upp, att man inte har något val. 
Så ett argument för förskolan kan låta " Jag kan inte stimulera mina barn själv, det är bättre att utbildade pedagoger gör det. Dessutom måste jag jobba för att kunna få en inkomst." Tar man bort den ekonomiska aspekten så handlar det med andra ord om att föräldrar inte klarar av ansvaret de ålagt sig.

Men nu finns vi en liten grupp som har möjlighet att ha barnen hemma. Man skulle kunna tro att det är okej eftersom vi har tiden att lägga på våra barn. Men för att skuldkänslan hos de föräldrar som väljer förskola ska bli lättare väljer man att flytta över skulden på oss hemmaföräldrar. Att vi gör fel och att vi ska motarbetas med alla medel som går. Alla ska göra lika oavsett barnens behov. 


Jag är mycket för anknytning i barnens uppväxt så de kan bli trygga i sig själva. Jag är också helt med på att alla barn utvecklas olika. De utvecklas olika i talet, grovmotorik, finmotorik, blöjfrihet.
Mina barn är olika och utvecklas olika.
Mellersta var blöjfri när han var två år men att börja prata på riktigt kom inte innan han var tre år. Han gick vid 7 månader och intresset för att sitta still längre stunder kom inte innan vid fyra års ålder.
Yngsta är nu 2 år och 9 månader. Hon har fortfarande blöjor. Hon totalvägrar att sluta. Hon gick senare, vid 11 månader. Talet kom mycket tidigare strax efter ett år. Tålamodet att sitta still kom vid två år.
De utvecklar samma saker men i olika ordningar och i olika takt.
Det vi har valt är att följa bådas individuella behov och uppmuntra det de utvecklas inom för tillfället. Vi vill ge dem en stabil grund att stå på inför det kommande vuxenlivet. Vi tror på att om vi finns där för dem och tillåter dem att ha oss föräldrar som primära anknytningspersoner så kommer de våga ta stegen längre och längre i den takt de är redo för. Vi finns alltid bakom och fångar upp. Vi tror inte på att så pass små barn ska behöva ta ansvar för sig själva och situationer de befinner sig i. De har ingen livserfarenhet än så hur ska de kunna hantera konflikter och oro.

Men att vi vill gå denna väg, följa barnens utveckling med anknytning och trygghet och valt att dela upp dagarna som vi gör har också börjat att motarbetas. Hos oss arbetar den ena föräldern kväll/natt. Och idag fick jag läsa om vad politikerna anser om en sådan lösning. Nu ska vi inte bara ha pedagogik för små barn på dagtid. Den ska även ske nattetid. Denna tidpunkt när jag skriver detta ligger mina barn och sover. Jag sitter och funderar på vilka pedagogiska projekt jag kan göra med dem då så de utvecklas. Eller hur tänker våra politiker? Jag förstår att det kan behövas nattis för de som inte kan lösa situationen på annat sätt. Men att underminera föräldrar deras vänner samt far- och morföräldrar på detta sätt känns inte bra.
När jag började att skriva detta blogginlägg så hade jag ännu inte läst detta. Hemmet är en otrygg miljö. Föräldrar är inte bra för sina barn.
" Men expertis och forskning säger att det ofta är bättre för barnen att vara i en pedagogisk miljö där omsorgen och barnsäkerheten kan kvalitetssäkras, säger han" - Olle Burell
Mina barn vill ha en lugn och trygg miljö, helst hemma, när de ska sova. Men där har vi med andra ord fel enligt deras experter. Forskningen angående det han uttalar sig om hade varit intressant att ta del av. Men tidigare "forskning" de hänvisat till har inte funnits när det gäller förskolor så min gissning är att denna forskning inte heller finns.


Snälla föräldrar. Det är ni som är värdefulla för era barn. Er närvaro och engagemang är det som lär barnen att visa empati och känslor. Det är ni som är förebilderna. Och risken är stor att så som ni bemött och behandlat era barn under uppväxten kommer slå tillbaka mot er själva i ålderdomen. För barn gör som man gör. De tar efter de vuxna runt om dem.


Om ni har orkat att ta er hit i min text så sitter ni säkert med funderingar. Vissa håller med. Vissa håller bitvis med. Andra kommer slå bakut eftersom de anser att detta är provocerande. Ställ er frågan; Varför känner jag så här? Vad är det min magkänsla talar om för mig? Och om ni kunde välja helt fritt, hade ni gjort samma val igen?

Ugglor av toarullar

Att göra ugglor av toarullar. Det är något barn från 4-5 år klarar av själva. De ska bara titta och följa instruktionerna så får man fram en uggla.

De mindre klarar också av det med lite hjälp.

Det du behöver:

Ett gäng med tomma toarullar

Färg och penslar

Ögon, egengjorda eller köpta

Färgat papper

Lim 

Sax

I vårt fall även en gammal bräda, snöre och limpistol. Men hur man vill sätta ugglorna är upp till var och en.

Börja med att måla toarullarna. Begränsa er till 2-4 färger så blir det inte så rörigt i färgläggandet.

Det är bara att kladda på färgen på toarullarna. Det är något även de minsta klarar av att göra. 

Sen blir det lite väntetid tills det har torkat. Jag brukar dela upp det på två dagar och att man fortsätter i måleriets tecken när rullarna är klara.

Ögon, näbbar och vingar.

Jag valde att göra ögon själv på vitt papper och måla dit de olika uttrycken med svart tusch. Ledsen, trött, förvånad, ja de varianter man kan komma på. Det går självklart att köpa färdiga ögon. För ett par år sedan, innan Matilda föddes, hade vi självlysande ögon som vi satte på ugglorna.

Näbbar klipper man ut ur färgad kartong. Vik det dubbelt och klipp en trekant med kortsidan i vikningen.

Vingarna ritade jag upp en kamliknande figur  som vi klippte ut. Man kan sätta fjädrar eller klippa ut andra varianter av vingar om man vill.

Nu när detaljerna är förberedda och toarullarna har torkat är det dags att sätta ihop våra ugglor.

Här har jag satt ihop en liten beskrivning på hur man gör:

1. Toarullen uppifrån
2. Vik ner kanten på ena halvan.
3. vik ner kanten på andra halvan. Nu kommer det bli plant i mitten och två öron som sticker upp på sidorna.
4. Klistra fast ögon och näbb.
5. Vingarna valde jag att vika på mitten för att markera ut mitten. Där i den vikta linjen limmade vi och tryckte fast vingen på ryggen.
6. Ugglan är färdig!

Barnen tyckte det var kul att kunna göra så mycket på egen hand och få fram en så tydlig uggla.

Jag valde att ta en gammal bräda och fästa ett snöra på kortsidorna. Sedan limmade jag fast barnens ugglor med limpistol på brädan. Nu pryder den en vägg här hemma, en egen liten ugglehylla.

Lycka till!

Höst-träd av reklamblad

Hösten är här och då även höstpysslet. Idag gjorde vi höstträd av reklamblad. Det är ett väldigt billigt, enkelt och dessutom kul för barnen.

Man behöver inte så mycket för att få till det.

Sax

Lim

Reklamblad/tidningar man kan avvara

Papper att klistra fast det på

Börja med att klippa ut en rektangel till stam och sedan en massa löv. Kan barnet hantera sax fixar de det enkelt själv. Min minsta har inte lärt sig klippa ännu så medans jag och storebror klippte löv och stammar så tränade hon på att klippa i lite reklamblad.

Stammen klistrar ni sedan fast i mitten på nedre delen av pappret. Sedan är det bara att klistra fast löven så som man vill ha dem. Detta klarar även de minsta av.

Mina barns höstträd.

Vilgoths till vänster. Han är fem år gammal.

Matilda, 2 1/2 år, har sin till höger.

Enkelt och billigt pyssel som barnen nästan kan göra allt på egen hand beroende på ålder.

Låt barnen få skapa fritt. Matilda ville gärna klistra många löv på varandra medans Vilgoth hade ett träd som det stormade i. 

Lycka till !

Minion-slime !

Många barn gillar att få kladda ordentligt. Inte alla, jag har en här hemma som inte vill bli kladdig men detta går att göra ändå.

Vi gjorde eget slime. Det krävdes några försök innan jag fick till det och kommer säkert bli bättre med tiden. Så OM ni skulle misslyckas är det bara att försöka igen. Ingredienserna är dessutom billiga så det är värt det för barnens skull.

Det du behöver för en burk på 3 dl:

3 dl vatten

2 1/2 msk potatismjöl

1 msk olja

karamellfärg

Vispa ihop potatismjölet med det kalla vattnet.

Rör under uppvärmning. Det gick snabbare än vad jag trodde. Fortsätt tills det blivit en kladdig och tjock gegga. Låt svalna.

Till vänster har jag blandat 1/2 dl varmt vatten med 1 msk olja och karamellfärg. Mängden karamellfärg är beroende av hur stark färgen ska bli. Jag hade i ca 1/2 msk.

Häll vätskan i potatismjölkladdet och vispa/rör ihärdigt så det blandas väl. Jag tog lite i taget och rörde i.

Till höger ser ni hur det ser ut när jag blandat klart

Sedan är det bara att hälla upp på burkar. Jag har valt att måla gamla barnmatsburkar som minioner. Här vet jag att en del kan stöta på ett problem jag hade för några år sedan. Om man inte köper barnmat på burk så har man heller inga barnmatsburkar. Men slänger man ut en fråga till allmänheten så brukar det finnas någon som har en påse står som ändå ska till glasinsamlingen.

Jag valde att måla med vanlig akrylhobbyfärg så det går att diska bort när burkarna är använda och slimet är slut.

Sedan är det bara för barnen att börja känna på konsistensen. Det är kletigt, klibbigt och kladdig. Oömma kläder är att föredra så de får chansen att kleta ohämmat. Slimet blir långt. Det trycks mellan fingrarna. Till och med min äldsta ville vara med på detta.

Sedan så finns de barn som inte vill känna på något kladdigt. Vår minsta är inne i en period  nu där hon inte vill kladda ner händerna. Vi löste det genom att hon fick lite olika bestick att undersöka slimet med. Hon lyfte upp och släppte ner det långsamt i en lång sträng. Hon provade skillnaden att lyfta med sked och gaffel. Det viktigaste är att det är kul och att barnen får känna och se på olika konsistenser. Få undersöka och leka.

Lycka till !

Höst igen - lera igen. Play doh!

Hösten  är här. Och med den kommer rusk,regn och förkylningar.
Då brukar vi falla  in i en lerperiod  hos oss. Något barnen orkar göra när orken tryter.
Idag gjorde vi play doh. Och som vanligt har vi våra tillbehör som små skålar, skedar, kavel, vitlökspress, piprensare, paljetter etc för lek och dekoration av leran.

Vårt recept på play doh;

4 dl vetemjöl
1 1/2 dl salt
3 msk olja
2 1/2 dl vatten

Koka upp vattnet.
Blanda de andra ingredienserna.
Häll över det varma vattnet och blanda ihop.

Eftersom vår minsta fortfarande envisas att smaka på allt så har jag valt att använda bär till färgning.
Släng i lite bär i vattnet när det kokar och sila av.
Till gult använde jag majsmjöl. Bytte ut 1 dl vetemjöl mot majsmjöl.

Lycka till ☺

Andra leror som vi har gjort:

Trolldeg 

Keramik 

Lövskålar i lera 

Månsand 

Silkeslera 

Barnen var ivriga att komma igång så jag fick ingen bra bild. Ni får hålla till godo med denna suddiga bild med ivriga barnhänder.

Högkänsliga barn och deras behov av att få utvecklas in sin takt

Min son. En underbar kille med stort hjärta och djupa funderingar. En inspirationskälla i mitt liv som även ger mig en möjlighet att utvecklas och lära som person.

 I dagens samhälle är det inte lätt att vara högkänslig. Det ställs stora krav på att vara översocial och att kunna vara i överstimulerande situationer. Ni kan läsa lite mer om vad jag har skrivit om det här och hur vi har arbetat med et för att hjälpa vår son som just är högkänslig.

Är det något att skämmas över då? Jag tycker inte det eftersom man behöver olika personer i ett fungerande samhälle. Om alla är lika kommer utvecklingen att stanna upp. Vi behöver de udda, de tänkande, de som väljer att bryta normer för att utveckla nya idéer så samhället går framåt.

Varför är det då så svårt att acceptera att vi är olika?

Varför är det då så negativt att vara just högkänslig?

Att vara högkänslig är ingen diagnos eller sjukdom. Det innebär bara att man upplever andras sinnesstämningar och alla intryck mycket starkare än vad andra gör. Och det går att hantera.

Plumpa kommentarer från vuxna är ett problem eftersom de små barnen tar åt sig. Att säga det till mig eller pappan är en sak, vi kan hantera det. Men ett barn på 3,4,5 år kan inte det.

"oj oj oj, hur ska det gå för dig?"

"Hur ska han klara av skolan?"

Dessa är direkt negativa och vår son undrar varför en del tycker att han är dum i huvudet. Bara för att han inte springer fram och kastar sig i knät på människor han knappt känner. Och varför ta upp skolan när det inte är dags. Den dagen kommer och utvecklingen står inte still hos högkänsliga (blyga)barn.

"Han behöver gå på förskola så han kan träna i att vara social."

Så om man inte är redo för de stora sociala konstruktionerna så löser det sig om man tvingas in i det?

Gäller samma för ormrädsla, spindelrädsla och hundrädsla? Får bara personen vistas ensam i ett rum med sin rädsla så går det över. Personen behöver bara "träna" på det genom att tvingas in i situationen.

Människan är ett flockdjur och är sociala av sig från naturen. Men människobarn är också överlevare. De barn som varit orädda och kunnat följa med vem som helst är även de som kunnat råka mest illa ut. Tänker vi på "grottmänniskan" så är vårt högkänsliga barn den som har störst chans att överleva då denne hållit sig nära de som föder och skyddar honom.

Dagens samhälle är inte anpassat till att ungarna ska vara med sina primära anknytningspersoner.

Men nu ska jag gå till något positivt i att vi har brutit mod normen och inte lyssnat på de dåliga råden. Att vi valt att följa vårt barn i hans takt att utvecklas istället för att ha försökt att pressa honom in i något han inte varit redo för.

Första händelsen skedde på Liseberg nu i somras. Där är det lätt för högkänsliga barn att få för mycket intryck och bli överstimulerade.

Vid ett godishjul stod jag och min son. Han vann och tog emot priset själv. Han gjorde det som den naturligaste saken i världen. Innan denna händelse har han inte tagit emot något utan jag eller pappa har fått agera mellanhand. Men just då i denna situation var han redo att klara av detta steg.

Andra händelsen skedde på en lekplats. I vanliga fall får man som vuxen gå in och styra upp efter ett tag då kösystem och vänta på sin tur inte fungerar hos barnen. Våra barn har det med sig att man står i kö för att vänta på sin tur. Det är så det fungerar ute i vuxenvärlden när vi är t ex och handlar och många av oss är uppvuxna med det. De flesta barn tränger sig fram vilket har gjort att vår son tycker att det är för bråkigt och stökigt och valt att gå ifrån. Men i somras tog han steget och tog plats. Inte genom att knuffas, trängas och bråka utan genom att meddela att det var hans tur. Han var redo att kräva något för egen del och väljer att göra det på det sätt jag brukar göra.

Han kunde sortera intrycken i båda händelserna.

Att vi har valt att stötta honom i hans upplevelser, hjälpa honom att sortera känslor och intryck och tillåtit honom att utvecklas i sin takt har gjort att han har vuxit. När han är redo så är han redo.

Han tycker fortfarande att vuxna som pratar högt och mycket känns jobbigt. Likaså de som "tvingar" sig på honom. De känns otäcka eftersom han inte förstår vad de vill eller vad de tänker göra. Och det måste han få känna.

Jag gillar inte heller vuxna som pratar högt i mun på varandra och vill tvinga på mig sina levnadsvanor och åsikter. Jag hade önskat att många vuxna hade kunnat acceptera olikheter. Men jag kan hantera det. Jag har lärt mig med åren att (oftast) skaka av mig det och jag har möjligheten att kunna lämna situationen. Det är något vår son också kommer få lära sig. Och han får förutsättningarna att klara av det tack vare att han har mamma och pappa på sin sida. Vi finns där och stöttar honom. Idag finns vi där för att säga ifrån åt honom. I framtiden kommer han klara av det själv. Vi tar det steg för steg i den takt han behöver. Och det krävs en fingertoppskänsla från vår sida för att känna av om det är något han klarar av att hantera själv eller om vi behöver hjälpa till.

Ännu en gång sitter jag här vid tangentbordet och önskar att samhället vi lever i skulle ha en större acceptans mot olikheter. För vi är alla unika personer med olika behov och förutsättningar. Och alla kan vi bidra med olika saker i livet.

Jag vänder mig till er vuxna där ute. Acceptera att barn är olika och utvecklas i olika takt. Den acceptansen behövs för att barnen ska kunna växa upp till starka empatiska individer. För ser de inte att de vuxna visar empati och förståelse för andra kommer inte heller de att lära sig det.

Oceanen - marin lära för de små

En regnig och trött dag. Då passar det bra med filmmys och frukt. I alla fall för oss. Vi kanske inte väljer de normala filmerna för småbarnsfamiljer men vi försöker följa barnens intressen.

Denna dag då vi började med detta projekt såg vi på en dokumentär, Ocean. Det är 15 års gräns eftersom det stympas hajar i slutet av dokumentären. Våra barn har klarat av att se det när man som vuxen sitter bredvid och förklarar. De tar även upp marina liv som blivit utrotade. För mig är det viktigt att barnen ska förstå att vi ska vara rädda om vår natur och de levande tingen i den.

Men hur ska vi då kunna få ut något från denna mysdag framför TV:n?

Havet fascinerar med dess rika liv och stor variation utav fiskar. Varför inte göra en stor tavla av det barnen lärt sig av dokumentären.

Det vi använde:

Dokumentären Ocean

Täckpapp för renovering utklippt till lagom bit. (Billigt på byggvaruhus och det räcker långt en rulle)

Färg

Vanligt papper

Klister.

Tanken var att vi skulle googla fram lite fiskbilder men det åskade och strömmen gick just då så vi ritade våra fiskar för hand.

Vi började med att kika på en jordglob var oceanen (eller oceanerna) finns på jorden.

                                             

Sedan fick de måla havet. Ljust vatten upptill och mörkare neråt eftersom solen inte når igenom hela vägen ner.

Sedan gick strömmen för oss. Men eftersom barnen var i pysseltaget så ritade jag fiskar som de fick färglägga och klippa ut.

Sedan när allt hade torkat var det dags att klistra fast fiskarna på någorlunda rätt nivåer i havet.

Vilka fiskar lever i korallrev?

Vilka äter andra fiskar?

Vilka fiskar lever på den mörka havsbottnen?

De kanske inte var helt överens om hur de skulle sitta. En fisk förlorade stjärtfenan helt och en annan blev riven på mitten. Men vi diskuterade och fick alla fiskar fastklistrade till slut.

Resultatet blev i alla fall en stor plansch på grunderna hur fisklivet ser ut i oceanen.

En haj som jagar en fisk. 

En sköldpadda som äter sjögräs.

En ål som ringlar runt bland korallerna.

Lite uppstyrning kan behövas med det är bra att låta barnens kunskaper komma fram. Våra barn kan ibland sväva ut lite mycket men jag vill gärna att de kunskaper de snappat upp ska komma fram så jag väljer att styra upp lite. Tex så fick inte hajen vara nere i havsdjupet.

Detta kan man göra i fler variationer. En insjö, en savann, en öken. Ja, det barnen tycker är intressant. Tycker man att det är svårt att rita själv finns det mycket bilder som man kan googla fram. Både målarbilder och färdiga bilder.

Hoppas att jag kunnat inspirera till era trötta dagar under hösten. Att mysa ner sig framför en film med barnen kan skapa kreativitet och kunskap.

Döden

Döden - en naturlig del av livet. Men hur pratar man om detta ämne med sina barn?

När min dotter var tre år dog min farmor. Vi hade en nära relation och min dotter visste vem hon var. Min mor köpte då en bok till mig för att underlätta för mig när det gällde ämnet döden. "Adjö, herr Muffin". En bok som tar upp ämnet döden på ett lättare sätt för barn men ändå har ett djup och allvar i sig. Boken handlar om ett marsvin som blivit gammal och ligger på dödsbädden och som till slut dör. Man får se tillbaka på hans liv, hans ägares tankar och funderingar kring döden och sedan även ceremonin när han är död.

Jag är glad att jag har denna bok idag. Vi har haft många dödsfall omkring oss de senaste åren. Allt från djur till människor. Vissa har dött i förtid andra pga ålder. 2011 var jag gravid men barnet dog i magen på mig. Olyckligtvis hade barnen, det två äldsta , hunnit se min växande kula och visste att det var ett syskon där inne. Så på något sätt har vi en nära relation med just döden och barnen har haft många funderingar kring ämnet.

Det jag har gjort för att bemöta deras frågor är att läsa boken ihop med dem. Det verkar som boken ger svar på många frågor. I alla fall de frågor där man dör av ålderdom. 

Sedan svarar jag enbart på de frågor de har. Går aldrig djupare än så. Barnen vet vad de undrar och vet när de fått veta så pass mycket som de klarar av att förstå.

Runt 2-4 år har det varit lättast. Enkla frågor med korta enkla svar. När de har blivit äldre har frågorna blivit mer fördjupade från barnens håll. Min äldsta har varit med på begravningar och det har på något sätt underlättat för henne i hennes frågor om döden. Att hon har fått se avslutet för oss anhöriga.

Mellersta som är fem år har inte haft samma möjlighet att få se ett avslut och har mycket mer frågor om det. I hans fall har jag genom youtube sökt på begravningsceremonier så vi har kunnat titta ihop på hur de kan gå till. 

För ett år sedan hade vi en kattunge som dog. Då höll vi i en egen begravningsceremoni precis som de går i "Adjö, herr Muffin". Det var okej att gråta och vara ledsen. 

När någon har dött kommer frågorna om vad som händer efter döden upp. Det gör det fortfarande för mig också. Här får man som vuxen avväga vad man anser att man kan säga till barnen.

Jag har valt att svara att det beror på vad man vill tro; Olika religioner tror olika saker. Olika människor och livsåskådningar tror alla olika saker. Vad man själv vill tro är upp till en själv att avgöra vad som känns rätt. För sanningen är att inte äns jag, mamma, vet vad som händer. Jag kan bara berätta vad jag tror och vad som känns bra för mig att tro om vad som sker.

Det blir långa och djupa samtal har jag märkt när man går in på det.

I och med att våra barn har ett syskon som har dött besöker vi kyrkogården kontenuerligt . Döden är en del av vår vardag. Men behöver den bara innebära sorg och saknad? Det vill inte jag. Varje år firar vi hennes födelsedag.Vi börjar med att åka upp med blommor och någon present till kyrkogården. Sedan åker vi hem för kalas. Hon är med på ett kort, vi har tårta och ballonger. 

Ett sätt att minnas och se att även om hon inte finns med oss i fysisk form så finns hon som ett vackert minne hos oss.

Mitt råd om hur man pratar om döden med sina barn är att vara ärlig och lyssna av barnen. Vet man inte så vet man inte. Och barn frågar bara så pass mycket så de blir nöjda och så pass mycket som de har förståelse för i sin utvecklingsfas. 

Oftast går det längre perioder efter ett samtal och samma frågor dyker upp hos barnet igen. De bearbetar och försöker förstå. Ibland behöver de höra och diskutera samma sak om och om igen för att smälta och förstå innebörden. Ibland blir det samma frågor plus en extra för att de har kommit lite djupare i sina tankar. 

Och det är okej att vara ledsen som vuxen i samtalen. Jag kan bli ledsen och känna sorgen komma över mig. Det tror jag har varit bra att de fått se. Jag visar att det är okej att sakna och bli ledsen. 

Det är såhär jag har valt att ta upp ämnet döden från vår situation som har fungerat bra för oss.

Hur gör ni?

Geometriska former för mindre barn

Lite sommarledigt har vi alla haft. Vi inledde vårt sommarlov med att spendera en månad på att göra ingenting. Skolbarnet fick varva ner och alla måsten och krav plockade vi bort. Det var riktigt skönt.

Men nu när semstertiderna drar sig mot sitt slut och skolan snart börjar igen är det åter dags att dra sig tillbaka till vardagsrutiner. Även för våra hemmabarn är det dags att återgå till våra terminsscheman.

Visserligen så slutar aldrig lärandet och upptäckandet för våra barn så det har man sysslat med hela tiden under ledigheten, men jag har valt att inte dokumentera det hela ;-)

Nu drar vi igång dokumentation i vardagen och översätter dessa till pedagogiska termer igen. Jag tänkte börja med färg och form.

Det här är enkelt men kräver att man själv har någon sorts ritvana. Barnen blir oftast nöjda med att man engagerar sig så perfekt behöver det inte bli.

Istället för att köpa eller skriva ut målarbilder så kan man göra egna med hjälp av olika former. Barnen sitter med och hör vilka former man ritar och ser sedan vad det blir för figur som de kan färglägga själva.

Färgläggning av målarbilderna vi gjort tillsammans.

En clown gjord av olika former.

En clown.

Vilka former består den utav ?

En cirkel till ansikte, en cirkel till näsa, två cirklar till ögon.

En trekant till hatt.En avlång korv till mun. 

Flugan består av en kvadrat i mitten med två rektanglar som går ut på var sida.

Kroppen är en trekant och armarna är rektanglar.

Pösiga byxor och stora avlånga skor.

Då har vi gått igenom lite hur former kan se ut och barnen kan se att det blev en clown. 

Vilka detaljer tycker de behövs läggas till? Händer? Hår?

Höna/tupp

Hönan eller tuppen kan vara svårare att beskriva med hjälp utav former. Men har man gjort clownen så har barnen börjat se att de behöver sätta in olika detaljer för att få fram figuren.

Men vi körde på lite i början.

En halv cirkel till huvud med en trekant till näbb.

Ryggen bildas av en böj som går till bakdelen. Där har vi lite olika spetsar som är fjädrarna bak på tuppen/hönan. 

Magen blir av en parallell böj nedanför ryggen som går upp till halvcirekeln som är huvudet.

Två rektanglar med streck under blir ben.

Prick till öga.

Sedan kommer det detaljer som vinge och kanske mönster på vårt fjäderfä.

Så började vi det hela. Det har utvecklats till att jag ska rita monster som de beskriver på samma sätt. Kvadratiska och rektangulära monster med många ögon, händer, ben och svansar. Med farliga munnar som har vassa tänder och med snälla munnar som ler.

Det är bara fantasin som sätter stopp för hur man kan utnyttja former i ritandet.

Vi valde att göra figurerna på stora papper.