Translate

tisdag 24 februari 2015

Läkarskräck hos barn

Om det inte har framgått tidigare så är jag en så kallad nära förälder. Jag sjalar, använder tygblöjor, har odling med permakultur hemma och lagar mat från grunden. Jag litar idag på min magkänsla.
När jag fick mitt första barn visste jag inte vad jag skulle bli för sorts förälder, jag skulle nämligen inte ha barn över huvud taget. Jag råkade bara bli den jag är.
Sjal fick jag tips om då det är mer ergonomiskt och eftersom jag har whiplash behövde jag ett bäralternativ som inte var så påfrestande för kroppen.
Tygblöjor, av ekonomiska och miljömässiga skäl. Med första barnet var jag ensamsående redan från graviditeten och det var ett smart sätt att spara pengar på. Dessutom har samma blöjor använts tre gånger. Dvs en engångssumma på ca 3000 fö 11 år sedan har räckt till tre barn.
Nära föräldraskap, det är magkänslan. Jag har också lyssnat och följt råd jag och barnen har mått direkt dåligt av. Droppen var när mellersta var mellan 2-3 år och en stöttande man. Där slutade jag lyssna på andras råd som kändes fel och började lita på magkänslan istället.
Jag är uppvuxen med föräldrar som också varit nära föräldrar likaså har deras föräldrar (min farmor och mormor/morfar) varit nära föräldrar.
Vad är då en nära förälder?
Enligt mig är det en förälder som utgår från att alla barn är individer med olika behov. Lyhördhet för deras utveckling och funderingar. Trotts  finns inte, det är utveckling som föräldrar inte är med på.
Här hemma har vi så kallad "demokratisk fostran". Alla får säga sitt och har rätt att bli lyssnad på.

Som jag skrev här i inledningen så lyssnade jag på dåliga råd som jag mådde dåligt av fram till mellersta var 2-3 år. Vad var det som hände då som gjorde att jag valt magkänslan framför andra människors råd?
Jo, vår son klagade över att han hade ont i öronen, verkade höra dåligt, orolig och det luktade dessutom unket från öronen.
Vi sökte vård hos BVC. Varken sköterka eller deras läkare kunde hitta något fel. Det dem anmärkte på var att han som tvååring bara pratade tvåordsmeningar och kunde inte säga "R"(vilket är normalt).
Dessutom var han hemma. Vi arbetar så att vi kan ha barnen hemma. Min man jobbade natt tre dagar i veckan då (idag jobbar han kväll). Han var med andra ord hemma på dagarna.
Öronproblemen skulle botas med talpedagog . Vi emotsa det och ville att de skulle ta reda på vad det var för lukt och hjälpa oss med problemet. Men de ansåg att det inte var några problem. Tillslut så kom det en kommentar att det skulle gå över om han började på förskola. "Det är inte pappans uppgift att ta hand om barnen." Det var när yngsta var född. De tyckte dessutom att jag inte skulle amma henne ( ammar henne fortfarande som tvååring).
Min man tröttnade och sa till mig att nu byter vi BVC. Han gillade inte tanken att ha ett BVC där de ansåg att pappan inte var viktig och att vaxproppar skulle försvinna om de inte fick vara hemma med honom då han var ledig på dagarna.
Efter allt tjafs som varit, undersökningar som var stressande och det faktum att vår son hade ont i öronen gjorde att han började bli rädd för sjukvård.

Vi bytte till ett BVC där de  var mer "nära" i sitt tänk. De såg direkt att öronen var igensatta med vax och förstod inte hur de resonerat på gamla BVC. Dessutom fanns det inte ett ord om öronproblematiken i hans journaler fast vi hade sökt för det så många gånger.
Vår son hade nu börja tycka att sjukvård var riktigt obehaglig och vägrade låta öronen undersökas. BVC remissade oss till öron och där kom vi överens med en barnläkare att det bästa är att söva så han slipper mer stress.
Vad skönt tänkte vi, nu kommer resten gå smärtfritt. Men vad fel vi hade.
Dagen för nedsövning kom och vi åkte in. Väl på nedsövningen gick allt som kunde gå fel fel kändes det som. De missade blodådran i armen och började sticka om vilket gjorde ont. Vår son fick panik och det slutade med sömnsvans efter en kamp av att hålla i ett skräckslaget barn. Det visade sig vara väldigt stora vaxproppar som inte hade gått att få ut utan nedsövning. Efteråt vaknade han, kunde höra och hade inte längre ont.
Då var han 3  ½ år gammal. Vi hade  kämpat med vår dtill hans öron i 1½ år.
Efter allt detta vägrar han vårdklädda människor. Han är totalt livrädd och förknippar dem med smärta och obehag.
Det tokiga är att han är det barn som behövt söka mest vård av mina tre. Läkare har varit på om att han skulle behöva genomgå en utredning eftersom de inte anser att det är normalt att barn kan vara så rädda för sjukvård. Med ovanstående historia är det inte konstigt enligt mig. Men tyvärr finns det allt för många vuxna som anser att barn inte har några känslor eller kan utveckla fobier av trauman. I dagens samhälle ska barn fogligt göra som främmande vuxna säger.

Som tur är har vi nu ett BVC som inte tycker att hans läkarskräck är obefogad. De är på samma nivå som mig och min man.
Vi kände här hemma att den här skräcken inte är bra. Vi måste göra något åt det. Och det är inte att fastställa någon diagnos utan vi ville istället avdramatisera sjukvården och få bort hans koppling till smärta och obehag.
Jag ringde upp vår nya BVC-sköterska och berättade om våra tankar. Hon förstod och vi bokade in en tid hos henne då vi bara skulle komma och vara. Ett litet studiebesök på vad detta yrke går ut på.
Han fyller nu fem år till sommaren så det går att prata med honom på ett annat sätt jämfört med förr.
Jag åkte dit med honom. Han var nervös och ibörjan ville han bara sitta i mitt knä. Sköterskan berättade vad hon jobbar med och började visa olika instrument och förklarade vad de var till för.
Innan besöket var över hade vår son tagit blodtryck på både mig och sköterskan, fått ge bollar insulinspruta, lyssnat på sitt och mitt hjärta och fått en påse med handskar, plåster, tungspatlar, trubbiga spruttor och mycket mer.
Han var så glad när vi åkte därifrån. Han hade faktiskt vågat. Hon hade faktiskt lyssnat och förstått honom. Han hade fått en förståelse för att deras jobb. Att det faktiskt är ett yrke och inte människor som vill plåga barn.

Jag kommer aldrig att lyssna på råd som går emot min magkänsla igen. Hade jag följt min magkänsla på en gång hade vi bytt BVC omedelbart efter diskussion om talpedagog till ett barn som knappt är två år pga att han bara pratade tvåordsmeningar. Då hade han sluppit allt detta.
Som tur är finns det personal därute, guldkorn som faktiskt ser barnen som individer med olika personligheter. För tänk vad stor skillnad det kan göra att avsätta en timme till att bara visa barn att man förstår och vill lyssna.

Under denna resa har vi fått råd om att ryta ifrån och hålla i vid undersökningar. Något vi sagt nej till. Den auktoritära stilen med att barns känslor inte betyder något fungerar inte för oss. Vi ville få lösa grundproblematiken, den bristande tilliten vår son fått för sjukvård pga ohörsamhet.

Mitt råd till alla er som vill ha det:
Lyssna på din egna magkänsla. Det är du som känner ditt barn och dess behov. Det är du som vet hur er familj fungerar. Ta bara till er av det som verkligen känns bra i magen. Man har rätt att säga nej till något som känns helt fel oavsett vem som kommer med rådet. BVC, läkare, mor-farföräldrar, grannar, lärare.
När du litar på din magkänsla kan du begå misstag och ärligt kunna be barnet om ursäkt för det. Och ditt barn kommer att känna att det går att lita på dig. Misstag begår vi alla, det finns ingen ofelbar i denna värld.