Translate

fredag 19 maj 2017

Nära föräldraskap och konsten att säga ifrån

En bild på en rabarberpaj dränkt i vaniljsås. Detta är ett resultat av lyhördet.

För mig är nära föräldraskap (attachment parenting ) just lyhördhet.
Lyhördhet, förståelse och respekt. Och det är vi vuxna som lär barnen genom våra handlingar.
Att vara en nära och lyhörd förälder innebär inte att det är så kallad "fri fostran". Det innebär inte att barnen bestämmer allt och får göra som de vill. Tvärtom så känner jag att då har man missat just biten lyhördhet.
Alla är vi olika. Alla barn är olika. Det finns så kallade "lätta" barn som är lugna av sig och "svåra" barn som är precis överallt och inte hör något. 
Jag har båda varianterna hos mig. 

Jag respekterar deras känslor och upplevelser. För lär de sig inte vad de själva känner tror inte jag att de kommer kunna ha så lätt för att förstå hur andra känner. 
Jag sätter mina personliga gränser. För jag inte det så ser de inte att man har rätt att säga ifrån.
Jag lyssnar av och läser in humöroch sinnestillstånd.  Missar jag det finns risken att det utvecklas "trots" .

Jag tänkte skriva om mina tankar kring de svåra barnen. De som är överallt,  Har svårt att varva ner och inte hör vad man säger. De som lätt går överstyr så det blir kaos. De som behöver tydliga rutiner och struktur kring sig för att det ska fungera.
De som oftast är lite extra känsliga.  De som lätt blir överstimulerade.

Hos oss finns det svåra barn som kombineras med nära föräldraskap. De barnen har alltid varit nära även rent bokstavligt. De behöver tryggheten och den fysiska och mentala kontakten för att orka med dina känslor och intryckstolkningar.

Hur gör jag då?
Jag ligger steget före. Vet jag med mig att det varit mycket och barnen är trötta så är det upplagt för kiv och bråk. Då behöver strukturen bli tydligare, gränserna tydligare och extra ögon från mig konstant.  

Idag var en sådan dag hos oss. Kunde ha blivit total kaos om jag inte varit och kollat läget varje sekund. Avbrutit och styrt aktiviteter åt rätt håll. Fånga upp innan de går in i affekt.

De mellersta ville gå ut och leka framåt kvällen.  Jag vet att när de är trötta kan leken urarta. Under en timmes tid satt jag på pass för att styra bort från "röj" som vi säger. Tillät helt enkelt inte att de gick in i för vilda lekar. 
Någonstans där under tidens gång började de reflektera. Och det tycker jag är viktigt, att de börjar tänka och reflektera över vad de egentligen vill och behöver.  De kom på att istället för att härja runt och skrika kunde de hämta rabarber med hjälp av en skrinda vi har.  De kommer och säger att det skulle vara gott med en rabarberpaj. Under en timme håller de på att samla rabarber och rensa dem. 
Och vi är en paj.

Oj, vad lätt det låter. Det är det inte. För jag som vuxen måste fokusera och lägga engagemang i detta.
Dagen var inte slut efter rabarberpajen. Men pajen hade fått den vildaste att samla ihop sig lite mer tröttheten till trots. Men han behövde fortfarande min hjälp för att orka hålla sig lugn. 
En påminnelse genom att jag lägger handen på hans axel för att samla ihop sig igen.

Nu som sett mig och barnen på riktigt. Jag tror inte ni tänkt på det men jag lägger alltid handen på mina barns axlar när jag ser att de börjar få svårt att hantera intryck och situationer.  En liten påminnelse om att jag finns där och hjälper dem så de kan slappna av och samla ihop sig.
Det är inte bara vid situationer när de blir uppspelta. Det kan vara situationer som blir olustiga,  eller där jag ser på barnen att de upplever det som olustigt.  Ett diskret sätt att tanka på trygghet och påminna dem om att jag finns där för att vägleda och stötta. 
Vägledning och stöttning är för mig att visa att jag förstår dem och att jag hjälper dem med gränssättning.

Och här vill jag nu gå in på en myt. En myt om att barn är anpassningsbara. Visst är de anpassningsbara för oftast har de inget val. Men när det blir för många olika regler med för många som ska vara förebilder kan det bli jobbigt för dem att hålla isär på allt.  Det skapar en stress då ansvaret för de vuxnas regler ligger på barnen. Situationen blir otrygg och barnet försöker hantera känslorna kring det på egen hand. 
Jag ser aldrig "problembarn". Jag ser bara barn som försöker axla de vuxnas ansvar då de vuxna blir för otydliga. 

Att vara tydlig betyder inte att man är onära. Att man sätter gränser betyder inte heller det. Det är mer nära att vara lyhörd för vilka barn som behöver det och våga stå upp för sina egna gränser. 
Och det går respektera barn fast man säger ifrån. 
Det ena utesluter inte det andra. Det handlar om att hitta den balans som fungerar för just de individer det berör.