skapa, lek och lär: Diskriminera inte barn som är hemma!

Igår läste jag en krönika som gjorde mig ledsen. Sluta diskriminera barn till arbetslösa, självklart ska ingen diskrimineras pga sin familjesituation. Det tycker inte jag heller. Det är aldrig barnens fel att vuxenvärlden är som den är.
Det som gjorde mig ledsen var sedan hur det handlar om hur bra förskolan är för alla barn. Förskolan är bättre än föräldrarna.
Men om föräldrarna är arbetslösa mår de kanske inte så bra tänker ni. Då är det skönt att få komma bort. Ja, men i så fall är familjen i behov av avlastning och stöd.
Det jag reagerade på var att det inte skulle vara bra för barnen att få vara med friska föräldrar eftersom barnet har blivit storasyskon. Barnet mår tydligen dåligt av att knyta band till småsyskon och få vara i en familjär situation.

" För många barn innebär det här ett utanförskap eftersom de inte får vara med på alla aktiviteter som kompisarna är med på. Och att som storasyskon tvingas vara hemma med en förälder som är upptagen med en nyfödd bebis är ju inte heller särskilt stimulerande."

Detta utanförskap som tas upp har samhället själv skapat. Aktiviteter som förr fanns för barn har tagits bort och ersatts med förskola.
Hur kan ett barn tvingas vara hemma när de är 2-3 år? För det är i den åldern det brukar vara när syskonet kommer, generellt sett.
Varför är det fel att barnen bygger upp en syskonrelation med starka band.
Det jag oroar mig för är att detta synsätt kommer att leda till att större syskon känner sig undanskuffade av sina föräldrar. Vad händer med förbisedda barn som hamnar i stora barngrupper med få vuxna förebilder? De blir stressade och oroliga.
Detta synsätt anser jag också förminskar föräldrar. Föräldrarna är inte bra för sina barn, staten gör det bättre. Men det är enkelt att lägga skulden på föräldrarna för attitydproblem och kaos i skolan sen. Fast det är förskolan och staten som inte klarat av att uppfostra. De som ger barnen mer och bättre trygghet än vad föräldrarna gör enligt krönikan.

Dom det sedan skrivs att förskolan inte längre är en institution. Inte på pappret längre men i praktiken.
De ska följa under skollagen men resurser saknas till det. Vilket gör att det är en institution, en förvaringsplats i mina ögon. Två till tre pedagoger på uppemot 20 barn ger inga bra förutsättningar. Det säger väl sig självt att en till två vuxna på två barn är bättre. Eller är Förskolepedagogerna övermänniskor som klarar av många fler småbarn med blöjbyten, matning, sövning och aktivering?
Färre vuxna är bättre för barn enligt krönikan.

Nu vill jag ge min bild av vår situation. Vi som gör fel enligt de som har övertro på förskolan.
Vi är en familj, två vuxna och tre barn. Äldsta barnet går i mellanstadiet. Syskonen är 2 och snart 5 år gamla. Båda yngsta har varit hemmabarn på heltid och från start.
Och det tjatas om att vi gör fel. De måste få gå på förskola. Det är inte bra att de är hemma.
Nu har jag varit med om förskola på min äldsta. Inget jag vill göra om när behovet inte finns. Den är inte bra. Jag gillar inte kamratfostran på småbarn och att de aldrig hinner knyta an till någon vuxen på förskolan. Jag har sett oron som vuxit fram och hur de lär sig att ta plats med slagit och elaka kommentarer bara för att få en gnutta uppmärksamhet .
Min man jobbar kväll. Det innebär att han är hemma på dagarna. Barnen har båda sina föräldrar närvarande dagtid men bara mamma kvällstid.
Är det fel?
Tydligen är det så. De skulle må mycket bättre av att bara få se papps två dagar under helgen enligt krönikan. Jo, så står det faktiskt mellan raderna. I vårt fall säger de att staten i första hand och sedan mamman. Detta för att motverka utanförskap och öka jämställdheten.

Vi går på barnaktiviteter, har tur att det fortfarande finns där vi bor.
Vi aktiverar oss hemma. Det är min bloggs syfte att visa hur enkelt det är.
Utanförskap är något samhället och staten skapar så alla måste pressas in i samma mall. Även i krönikan genomsyras det tänket. ALLA SKA VARA LIKA OCH SKA HA SAMMA BEHOV!