Translate

fredag 22 maj 2015

Låt barn få vara barn.

En gång i tiden för länge sedan fanns det livfulla barn och lugna barn.
Det fanns blyga barn och det fanns barn som var framåt.
Det fanns barn som lärde sig prata tidigt och det fanns barn som lärde sig prata senare.
Det fanns barn som utvecklades i sin takt. Det fanns barn som ville vara nära mamma.
Alla barn var unika och alla barn utvecklades i sin takt.  De var olika individer och växte upp för att sedan arbeta.
Alla hade de olika förutsättningar från början.

En gång i tiden förespråkades amning var fjärde timme.
Då fanns det mammor som följde det rådet.
Och det fanns mammor som gick på sin instinkt och ammade när barnet hade behov av det.

Det fanns närvarande pappor.
Det fanns frånvarande pappor.

En gång i tiden var barn just barn.
(Källa: min mormor och farmors berättelser )

Samhället förändrades. Kvinnifrigörelsen kom. Från början helt rimligt enligt mig. Kvinnor ville ha bra levnadsvillkor för sig och sina barn. Barnen fanns fortfarande med i bilden. Moderkänslor likaså.
Det fanns fortfarande närvarande pappor och frånvarande pappor.
(Källa: berättelser från mina föräldrar )

Samhället förändrades mer.
Nu börjar barnen ses som ett problem.  Ett hinder för kvinnan. Att kvinnan kan bli gravid och få barn är ett samhälligt problem.
Barnen måste bort. Men moderkänslor finns fortfarande kvar. Närvarande pappor har ökat. Det ställer till det.
MEN alla vill sina barn det bästa.
Helt plötsligt så utvecklas inte barn i sin egna takt längre. Det sätts upp en mall , en norm som utvecklingen ska följa. Avviker barnen från den sätts det diagnoser och fel.
Det kommer påståenden.
-barn ska kunna prata rent och i meningar från två års ålder.
-barn ska kunna lämna primära anknytningspersonen vid ett års ålder
-barn får problem med tänderna om den ammas.
-barn utvecklas inte utan utbildade pedagoger.

Stackars föräldrar. I generationer har barn utvecklats i olika takt. De barn som inte lever upp till förväntningarna och följer mallarna måste utredas. Säger föräldrarna ifrån eftersom barnet utvecklas likvärdigt med hur de själva gjorde får de höra att det är genetiskt fel.
Föräldrarna blir nedtryckta och nedgraderade i sin föräldraroll. Magkänslan får de inte lita på.

Men staten löser detta. Förskola åt alla.  Då kommer barnen att utvecklas på rätt sätt.
Säger du emot skickas du till logoped med din två-treåring som ännu inte talar rent och bara i kortare meningar.
Vägrar du ändå så kollas det efter diagnoser på ditt barn.  Det är inte okej att vara livfull, lugn, tala för sent (tre år)eller vara för blyg eller för framåt längre.
Dessa barn kommer inte att utvecklas socialt, inte lära sig att prata och inte heller kunna sköta ett arbete.

Föräldrarna som bara vill sina barn det bästa lyssnar på hur de ska göra . Många litar på det som sägs och går emot magkänslan.
Barnen skolas in tidigt på förskola.  Kvinnan är befriad!

Efterspel :
Ett gråtande barn lämnas på förskolan.  Personalen intygar att ettåringen snart är glad igen.
Föräldern går därifrån med en klump i magen. Sätter sig i bilen och gråter.
Förälder och barn är ledsna och mår dåligt över situationen.
Vid två år pratar fortfarande inte barnet. Föräldrarna undrar vad som kan vara fel och söker vård. De går hos logoped och talet kommer Tack vare logopeden igång vid tre års ålder.
Barnet blir orolig. Föräldrarna blir oroliga över att barnet är orolig. De söker för det. De får rådet att de behöver egentid. Barnvakt inför helger införskaffas.
Barnet fortsätter utveckla negativt beteende.  Föräldrarna har ju gjort allt de blivit råda till. Tidig förskola, logoped, barnvakt.  Barnet behöver utredas.
I skolan är det ett faktum.  Barnet är för oroligt och utåtagerande. Fungerar inte socialt och orkar inte koncentrera sig. Det måste bero på en diagnos.  Diagnos fastställs och föräldrarna kan slappna av igen.
Hur kommer barnet klara av vuxenlivet?
Det återstår att se i framtiden.
(Källa: egna iakttagelser )

Funderingar
Vad hände egentligen?
En gång i tiden växte barn upp och drev samhället framåt som vuxna.
När blev barns olika utvecklingstakt ett problem?
Varför ökar diagnoserna?
Är det bra att skilja barn från sin primära anknytningsperson så tidigt som möjligt?

Dessa tankar har jag skrivit om tidigare här.

Egna erfarenheter
Jag har haft möjlighet att kunna följa olika barn parallellt.
Mina egna med andras.
De ville remissa oss till logoped med sonen när han var två år. Han talade bara i två till treordsmeningar och inte heller rent.
Vi sa nej till det.
Han började prata bättre samtidigt som de som fått remiss och åkt.
Märkligt!
Han började också prata i samma ålder som många förskolebarn.
Märkligt!
När han visat oro har vi ägnat mer tid åt honom.
Parallellt med de som lyssnat på råd om vuxen egentid för att lösa liknande situation.
Vår son blir lugnare men inte den som skuffen bort från sina primära anknytningspersonen.
Märkligt!  Där blev något fel. Det skulle ju bli tvärtom.
Vår son får ta stegen när han vågar.  Andra pusha framåt.
Vår son sätter ord på det han känner och förklarar vad som är fel. Andra föräldrar hävdar trots och irriterar sig på att barnet inte kan berätta vad det är.
Undrar varför!

Vem vinner
Det är uppenbarligen en tävling.
Enligt politikerna vinner jämställdheten på detta.
Kvinnor ska inte välja barnen framför karriär och det här är ett sätt att styra dem på.
I mina ögon är det inte jämställdhet.  Inte heller Kvinnifrigörelse.
Där är vi den dagen det är okej att få välja det man mår bra av och vill.
Så vem är vinnaren. Inte mannen , inte kvinnan.  Absolut inte barnen. Vad sägs om statens ekonomi ? Då tror jag vi berör vad det handlar om.

Min slutsats
Det är obegripligt att man inte vågar lita på sin magkänsla.
Att man som förälder inte vågar lita på sin egna förmåga och instinkt.
Pratade alla rent när du gick i första klass?
De som inte gjorde det. Lärde de sig prata som vuxna?
Det är ändå en av de stora problemen med dagens småbarn. Och det måste grunda sig i att de flesta vuxna idag inte pratar rent , eller hur?

Gå in på HFN:s blogg så ser ni fler som går mot normen i samhället.

Texten ovan är skriven utifrån mina tankar och funderingar.  Jag är uppvuxen i en familj där man prioriterat barn och familj och fått återberättat av far och morföräldrar om deras uppväxt. Mina slutsatser har tagits genom samtal jag haft med dem ,  mina föräldrar, folk runt om mig och det jag läser mig till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar