Här sitter jag.
Fyra år, fyra månader och 20 dagar har gått.
Jag gråter. Smärtan som hugger tag i mig återigen är för stor. En smärta av saknad. Ett tomrum. En längtan att få ha henne hos mig.
Den 6 september 2011 dog mitt tredje barn. Ett barn som skulle födits denna tid på året. Hon dog i magen.
Jag höll hennes lilla kropp. Höll hennes små händer efter förlossningen. En liten, liten människa.
Hon dog pga av en förkylning. En vanlig så kallad "dagisförkylning ". Den gick över till henne från mig.
Jag har nedsatt immunförsvar. Jag klarar inte av de lätta förkylningarna på samma sätt som "friska" människor.
Nu väntar jag barn nummer fem. Vår son på 5 1/2 år är orolig. För tänk om det händer samma sak som med Linnéa. Han vill inte att jag ska bli sjuk.
Han har varit med på ultraljud där de har konstaterat att barnet är fullt utvecklat. Men oron finns där hos honom. Och hos mig. För det är faktiskt så att man aldrig kan garantera ett barns överlevnad. Eller någons överlevnad. Vi lever intill döden allihop varje dag.
Denna gång upptäckte vi graviditeten sent. I månad sju. Skönt på ett sätt för då har vi sluppit den tidens oro för om det ska hända något. I mars någon gång ska jag föda. Datum vet vi inte eftersom det inte går att fastställa så sent.
Idag köpte vi nytt babyskydd. Och oron kom över mig. Tänk om det kommer att stå oanvänt.
Oplanerat men inte mindre älskat.
Jag kommer alltid få leva i sorgen efter Linnéa. Jag vill sörja henne. Jag vill sakna henne. Jag älskar henne. Hon kommer alltid vara mitt barn, bara inte här hos oss i fysisk form.
Jag behöver få gråta ut i smärtan som uppstår emellanåt. Jag tillåter mig att göra det. Det är en del av mig ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar