Bananchokladbollar

Om man har som vi , ett barn som reagerar extremt mycket på socker.  Blir sockerstinn av ingenting kan det vara kul med lite alternativ.
Nu så har han kommit på att han inte mår bra av socker. Han vill hellre ha något nyttigare. Visst säger han som andra barn att han vill ha godis och köpekakor men det slutar alltid med att han tycker att det är för sött. Och sen så vill han mp bra också istället för hur det blir när han stoppat i sig för mycket socker.

Det här är en av hans favoriter. ☺
De ger energi men utan sockerkaka 😉

Du behöver:
2 bananer  (gärna övermogna )
1/2 dl kakao
1 msk äkta vaniljsocker
(1 msk kaffe om man vill)
Havregryn
Kokosflingor

Mosa bananerna med gaffel.
Blanda i kakao, vaniljsocker (och kaffe).
Blanda i havregryn tills det blir en fast massa.
Rulla bollar och rulla dem i Kokosflingor.
Låt dem gärna stå minst en timme innan servering.

Låt barn få vara barn.

En gång i tiden för länge sedan fanns det livfulla barn och lugna barn.
Det fanns blyga barn och det fanns barn som var framåt.
Det fanns barn som lärde sig prata tidigt och det fanns barn som lärde sig prata senare.
Det fanns barn som utvecklades i sin takt. Det fanns barn som ville vara nära mamma.
Alla barn var unika och alla barn utvecklades i sin takt.  De var olika individer och växte upp för att sedan arbeta.
Alla hade de olika förutsättningar från början.

En gång i tiden förespråkades amning var fjärde timme.
Då fanns det mammor som följde det rådet.
Och det fanns mammor som gick på sin instinkt och ammade när barnet hade behov av det.

Det fanns närvarande pappor.
Det fanns frånvarande pappor.

En gång i tiden var barn just barn.
(Källa: min mormor och farmors berättelser )

Samhället förändrades. Kvinnifrigörelsen kom. Från början helt rimligt enligt mig. Kvinnor ville ha bra levnadsvillkor för sig och sina barn. Barnen fanns fortfarande med i bilden. Moderkänslor likaså.
Det fanns fortfarande närvarande pappor och frånvarande pappor.
(Källa: berättelser från mina föräldrar )

Samhället förändrades mer.
Nu börjar barnen ses som ett problem.  Ett hinder för kvinnan. Att kvinnan kan bli gravid och få barn är ett samhälligt problem.
Barnen måste bort. Men moderkänslor finns fortfarande kvar. Närvarande pappor har ökat. Det ställer till det.
MEN alla vill sina barn det bästa.
Helt plötsligt så utvecklas inte barn i sin egna takt längre. Det sätts upp en mall , en norm som utvecklingen ska följa. Avviker barnen från den sätts det diagnoser och fel.
Det kommer påståenden.
-barn ska kunna prata rent och i meningar från två års ålder.
-barn ska kunna lämna primära anknytningspersonen vid ett års ålder
-barn får problem med tänderna om den ammas.
-barn utvecklas inte utan utbildade pedagoger.

Stackars föräldrar. I generationer har barn utvecklats i olika takt. De barn som inte lever upp till förväntningarna och följer mallarna måste utredas. Säger föräldrarna ifrån eftersom barnet utvecklas likvärdigt med hur de själva gjorde får de höra att det är genetiskt fel.
Föräldrarna blir nedtryckta och nedgraderade i sin föräldraroll. Magkänslan får de inte lita på.

Men staten löser detta. Förskola åt alla.  Då kommer barnen att utvecklas på rätt sätt.
Säger du emot skickas du till logoped med din två-treåring som ännu inte talar rent och bara i kortare meningar.
Vägrar du ändå så kollas det efter diagnoser på ditt barn.  Det är inte okej att vara livfull, lugn, tala för sent (tre år)eller vara för blyg eller för framåt längre.
Dessa barn kommer inte att utvecklas socialt, inte lära sig att prata och inte heller kunna sköta ett arbete.

Föräldrarna som bara vill sina barn det bästa lyssnar på hur de ska göra . Många litar på det som sägs och går emot magkänslan.
Barnen skolas in tidigt på förskola.  Kvinnan är befriad!

Efterspel :
Ett gråtande barn lämnas på förskolan.  Personalen intygar att ettåringen snart är glad igen.
Föräldern går därifrån med en klump i magen. Sätter sig i bilen och gråter.
Förälder och barn är ledsna och mår dåligt över situationen.
Vid två år pratar fortfarande inte barnet. Föräldrarna undrar vad som kan vara fel och söker vård. De går hos logoped och talet kommer Tack vare logopeden igång vid tre års ålder.
Barnet blir orolig. Föräldrarna blir oroliga över att barnet är orolig. De söker för det. De får rådet att de behöver egentid. Barnvakt inför helger införskaffas.
Barnet fortsätter utveckla negativt beteende.  Föräldrarna har ju gjort allt de blivit råda till. Tidig förskola, logoped, barnvakt.  Barnet behöver utredas.
I skolan är det ett faktum.  Barnet är för oroligt och utåtagerande. Fungerar inte socialt och orkar inte koncentrera sig. Det måste bero på en diagnos.  Diagnos fastställs och föräldrarna kan slappna av igen.
Hur kommer barnet klara av vuxenlivet?
Det återstår att se i framtiden.
(Källa: egna iakttagelser )

Funderingar
Vad hände egentligen?
En gång i tiden växte barn upp och drev samhället framåt som vuxna.
När blev barns olika utvecklingstakt ett problem?
Varför ökar diagnoserna?
Är det bra att skilja barn från sin primära anknytningsperson så tidigt som möjligt?

Dessa tankar har jag skrivit om tidigare här.

Egna erfarenheter
Jag har haft möjlighet att kunna följa olika barn parallellt.
Mina egna med andras.
De ville remissa oss till logoped med sonen när han var två år. Han talade bara i två till treordsmeningar och inte heller rent.
Vi sa nej till det.
Han började prata bättre samtidigt som de som fått remiss och åkt.
Märkligt!
Han började också prata i samma ålder som många förskolebarn.
Märkligt!
När han visat oro har vi ägnat mer tid åt honom.
Parallellt med de som lyssnat på råd om vuxen egentid för att lösa liknande situation.
Vår son blir lugnare men inte den som skuffen bort från sina primära anknytningspersonen.
Märkligt!  Där blev något fel. Det skulle ju bli tvärtom.
Vår son får ta stegen när han vågar.  Andra pusha framåt.
Vår son sätter ord på det han känner och förklarar vad som är fel. Andra föräldrar hävdar trots och irriterar sig på att barnet inte kan berätta vad det är.
Undrar varför!

Vem vinner
Det är uppenbarligen en tävling.
Enligt politikerna vinner jämställdheten på detta.
Kvinnor ska inte välja barnen framför karriär och det här är ett sätt att styra dem på.
I mina ögon är det inte jämställdhet.  Inte heller Kvinnifrigörelse.
Där är vi den dagen det är okej att få välja det man mår bra av och vill.
Så vem är vinnaren. Inte mannen , inte kvinnan.  Absolut inte barnen. Vad sägs om statens ekonomi ? Då tror jag vi berör vad det handlar om.

Min slutsats
Det är obegripligt att man inte vågar lita på sin magkänsla.
Att man som förälder inte vågar lita på sin egna förmåga och instinkt.
Pratade alla rent när du gick i första klass?
De som inte gjorde det. Lärde de sig prata som vuxna?
Det är ändå en av de stora problemen med dagens småbarn. Och det måste grunda sig i att de flesta vuxna idag inte pratar rent , eller hur?

Gå in på HFN:s blogg så ser ni fler som går mot normen i samhället.

Texten ovan är skriven utifrån mina tankar och funderingar.  Jag är uppvuxen i en familj där man prioriterat barn och familj och fått återberättat av far och morföräldrar om deras uppväxt. Mina slutsatser har tagits genom samtal jag haft med dem ,  mina föräldrar, folk runt om mig och det jag läser mig till.

Frökex -recept

På morgonen gjorde Matilda juice. Hon  fick pressa ner äpple och apelsin i en juicemaskin.  Jag valde att spara spånet.
På eftermiddagen fick Vilgoth göra frökex med apelsin och äpplesmak.

Grundrecept
2dl havregryn
1 dl kruskakli
1/2 dl dinkelflingor
1/2 dl krossade linfrön
1/2 dl solros kärnor

1tsk salt
1dl olja
2 1/2 dl kokhett vatten

Garnering :
Linfrön, solrosfrön och sesamfrön.

Vid användning av spånet (2-3 dl) som blir när man gör juice tag endast 2 dl vatten.

Ugn 200 grader i ca 20 minuter. (Se till att det inte bränns. Det går att känna när "kakan börjar bli stel)

Börja med att blanda de torra ingredienserna.
Slå över hett vatten.
Ha i olja och eventuellt spån.
Låt gärna stå och svälla.  Vi brukar låta den stå mellan 1/2-1 timme.

Dags att kavla ut smeten.
Bred ut den på bakplåtspapper.
Lägg ett till bakplåtspapper ovanpå och kavla ut jämnt och tunt.
Strö över garneringen.
Förskär kexen så det bildas ett rutmönster.
Sedan är det bara att stoppa in i ugnen. 

När kexen är klara låter du dem svalna.  Sedan är det bara att bryta isär dem.

Hemmapedagogik, en mall för att lyckas!

 

 

Prestationsångest! Det är vad många upplever när de inte känner att de räcker till för sina barn. Jag tror inte att det spelar någon roll om barnen är på förskola hela dagar, delar av dagen, några timmar i veckan eller inte alls. I alla tider har mammor (och pappor) känt att de inte räcker till för barnen, för familjen. Men varför är det så?

Har man barnen hemma så är det lätt att bli påverkad av samhällets tryck om hur bra förskolan är för att stimulera barnen. Man tror inte att man räcker till för sina ett, två eller tre barn. Men det gör du!

Jag kände av trycket en gång i tiden. Jag blev förbannad och kände att det här måste jag motbevisa det. Så jag började dokumentera det vi gjorde under dagarna, under veckorna. Pysslet vi satt med, vad lär sig barnet av det? När vi åker iväg till lekparken. När vi är på barnaktiviteter. När vi går ut i skogen. När vi lagar mat ihop. När barnen leker fritt med varandra. När vi läser. När vi pratar. Utflykter. Ja, precis allt.

Den dokumentation satte jag mig med, skrev ner vad vi gjort och hur vi gjort. Sedan kollade jag vad barnen utvecklas och lär sig av det. Fingermotorik, grovmotorik, färg och form för framtida läsning och skrivning, socialt samspel mm. Detta avslutades med en fyndig pedagogisk rubrik . Vips, så hade jag fått pedagogiska aktiviteter och det ser uppstyrt och ordentligt ut.

Men, nu var det så att förskolorna har sin läroplan att följa. Våra barn skulle aldrig fungera om de inte uppnått målen i denna. Så jag satte mig och läste den. Kopierade den och skapade en egen läroplan för hemmabarn. Fick lägga till lite som jag ansåg var viktigt. Som tex "Att våga uttrycka sina tankar och åsikter och att känna sig trygg i att ha en egen vilja samt att förstå att det man själv vill inte alltid är genomförbart, men att man ändå har rätt till att uttrycka sina åsikter och få en möjlighet till att påverka situationen"

Jag insåg snart att våra barn har mycket bättre möjligheter att få utvecklas som individ hemma jämfört i en förskola.

Nu till en annan sak. Vad vet ni om mig? Mer än att jag är pysslig och lugnet själv som har pedagogik i allt.

Min livssituation. Jag har ett handikapp. För 13 år sedan var jag med i en trafikolycka. Den olyckan och skadorna kommer jag nog få leva med hela livet. Jag har kronisk värk, yrsel, trötthet och utmattningssyndrom. Detta begränsar mig oerhört. Jag kan inte sätta mig och åka iväg på saker hur som helst. Jag har inte orken att vara fullt aktiv varje dag, inte ens någon dag. Men ändå ser det så pedagogiskt ordentligt ut i samarbetet med barnen och deras utveckling. Hur kan jag klara av det? Två småbarn och ett i skolan. Jo, för jag gjorde denna dokumentation över vår vardag och omsatte den till finare ord. Det är mer än vad de lär sig i förskolan på alla nivåer trots att jag har ett handikapp som begränsar oss.

Tjatet från utsidan gör oss otillräckliga. Vi vågar inte lita på oss själva. Och vi vågar inte lita på barnens inbyggda kompetens att lära sig. Att bara vara lyhörd för barnen är gott nog. De lär sig av oss, i samtal med oss, i lek med oss kompisar och syskon.

Om du har känt av prestationsångesten och otillräcklighet för dina barn gör dessa fyra punkter:

1. Dokumentera dagen. Allt från lek hemma själv eller med syskon, lekparkslek, matlagning, bakning, sagostund, sångstund, pyssel. Ja allt du gör med barnen.
2. Sätt dig och sammanfatta det i olika punkter. Tex bakning, städning, pyssel. Vad gjorde ni? Hur gjorde ni?
3. Plocka fram vad barnet utvecklas och lär sig i. Tex, finmotorik med pärlplattor, hantera en sax, måtta och räkna vid bakning, socialt samspel med andra barn.
4. Sätt en snittsig rubrik på varje del. Gärna något som låter pedagogiskt riktigt. Tex "socialt samspel"(lek med andra eller syskon) ,"Naturlära"(skogspromenad), "Matematik" (Suttit och målat i färger i olika former, trianglar, cirklar).

Du kommer att se hur mycket pedagogik ni gör i eran vardag och kan släppa skuldkänslorna. Sätt gärna in dokumentationen i en pärm så kan du kolla i den då du tvivlar på dig själv och din föräldraförmåga ;-)

FÖRSKOLUPPRORET- Framtiden börjar i FÖRskolan!

 På facebook finns det en uppmaning. En uppmaning som jag lätt hakar på. En demonstration. Det är ett förskoleuppror. En protest mot dagens stora grupper i förskolan. I 20 dagar uppmanas folk att skicka sina berättelser och vad de anser med en napp till vår statsminister Stefan Löfven och vår utbildningsminister Gustav Fridolin om förskolan idag.

Vi har inga barn på förskola då vi valt att ha dem hemma istället. Något som är politiskt inkorrekt. Men påtryckningarna i samhället om att alla ska gå på förskola finns runt knuten och de stackars barn som går i dessa stora grupper far illa av det.

Vi har valt att vara med i denna demonstration. Vi anser att det är viktigt att egna erfarenheter och tankar kring stora barngrupper kommer fram till våra politiker.

Idag inhandlade vi nappar för detta ändamål. Mitt brev till våra ministrar publicerar jag öppet här nedan.

 

"Framtiden börjar i FÖRskolan!

Hej

Jag är en mamma till tre barn. Ett som gått på förskola sedan hon var ett år gammal och två som vi valt att ha hemma på heltid. Det finns två anledningar till att de två yngsta är hemma:

1. Erfarenheten av förskolan och dess negativa påverkan.
2. Vår livssituation gör det möjligt.

Jag tänkte börja med erfarenheten av förskolan jag har.

• Stora barngrupper
• Barn som glöms bort då pedagogerna inte hinner med att komma ihåg alla. (Min äldsta berättar för mig hur hon har blivit sittande kvar ensam inne eftersom de bara fick komma och klä på sig för utelek när deras namn ropades upp. Hennes ropades inte upp)
• Höga ljudnivåer
• Möjligheten för barn att avsluta det dem påbörjat uteblir. ( Det är ingen idé att påbörja något för det hinner ändå inte bli färdigt)
• Möjlighet att få reda ut bråk, förstå varför och bli sams hinns inte med. (den sociala biten med samspel blir lidande)
• Att få hjälp av vuxen är svårt. (De verkar inte vilja höra vad man menar och säger att de inte har tid)
• Egna intresseområden trycks undan. Det finns inte tid till att stimulera det enskilda barnet på den nivån och i det intresse barnet har och befinner sig i vad gällande utveckling.

Jag tycker inte det är något att sträva efter det som min dotter har gått igenom. Jag trodde då att förskolan var bra för barn. När hon berättat vad hon minns trodde jag det berodde på den enskilda förskolan. Tyvärr är inte hennes upplevelser unika. Det verkar vara normen för förskolan och allt skylls på resursbrist.

Denna erfarenhet har jag med mig och inget jag vill utsätta hennes två syskon för. Jag förstår inte hur någon ska kunna bli förberedd på livet i vuxenvärlden när de inte får chansen att utvecklas vare sig som person eller i förhållande till andra på rimliga vilkor. Det är barn det handlar om. Barn som håller på att lära sig, barn utan livserfarenhet.

Deras pappa arbetar kväll. Han är hemma med dem på dagarna. Jag har också möjlighet att vara hemma på dagarna. Hemma är vi för tillfället två vuxna på två barn. Enligt eran familjepolitik är inte detta bra för barnen. De skulle må mycket bättre av att sättas på förskola. En institution som den ser ut idag. Bara för att det finns en läroplan för förskolorna betyder det inte att den fungerar i praktiken. En vuxen per barn ger barnet mer stimulans och möjlighet att utvecklas jämfört med en vuxen på fem-sex barn. Ni kanske anser att jag har fel där. Att rätta vägen är att slåss och skrika så man får sin del av uppmärksamheten. Jag anser att kunna vänta på sin tur och kunna prata för sig i lugn och ro är ett bättre redskap.

Vi kommer inte sätta våra barn på förskola då vi i första hand inte har behov av det. Det skulle innebära att de inte får träffa sin pappa mer än två dagar i veckan. Vi anser att sju dagar är bättre att få se sina föräldrar och samspela med oss.

Vi kommer i största möjliga mån undvika förskolan då vi inte anser att det är en bra miljö för våra barn, vår framtid.

Pappan nyttjar och har inte nyttjat vårdnadsbidrag då vi inte har det i vår kommun. Det är synd. För då skulle ni få se en engagerad pappa på pappret. Just nu syns han inte och av någon lustig anledning tror alla att det är jag som har ansvaret för barnen dagtid. Tror det finns mycket fördomar mot de få familjer som väljer att ha barnen hemma istället för på förskola.

De flesta i samhället följer normen. Normen är förskola minst 15 timmar per vecka. De som avviker från denna normen anses som bakåtsträvande. Vad jag har förstått så sitter min man i den typiska ”kvinnofällan”. Han tar hand om sina barn utan att få betalt, för att han vill vara med dem och se dem växa upp. Jag tror inte han är ensam, men sådan statistik finns inte så de siffrorna vet vi inte hur de ser ut i verkligheten. Ni kan bara gissa er till hur familjerna ser ut och låter era fördomar styra.

Ni går också ut med om hur bra det är att börja en ”akademisk utbildning” så tidigt som möjligt. Men ni verkar ha en ovilja att visa upp den forskning ni styrker det på. Jag kan inte hitta någon sådan, inte som styrker den. Däremot som dementerar det.

Tex på denna adress: https://www.psychologytoday.com/blog/freedom-learn/201505/early-academic-training-produces-long-term-harm

Det är bra att förskolan finns för de som behöver den. För de som har barn som är behov av den som ni uttrycker det. Det är då främst föräldrar som arbetar dagtid och de som har föräldrar som mår dåligt och inte är kapabla att ta hand om sina barn och stimulera dem. Men förskolan blir inte bra då det ska pressas in barn i stora grupper med lite personal. För enligt er tanke skulle en vuxen ha lättare att stimulera fem till sex barn än ett till två barn?

Vi har en kategori barn som ni glömmer bort helt och som skulle bli helt förstörda av att vistas i dessa barngrupper som finns nu. De känsliga!

Alla är inte redo för förskoleverksamhet vid ett, två, tre, fyra, fem-årsåldern. Det beror på att barn utvecklas olika. En del barn behöver det lugnare kring sig och tajtare vägledning. En stabil anknytningsperson som hjälper dem till att våga utvecklas och att våga släppa greppet och ta stegen ut i världen på egen hand. Dessa barn blir oroliga, stökiga och bråkiga när de inte får det. Och förskolorna idag har inte idag resurser för dessa barn.

Dessa barn mår bäst av att gå på aktiviteter ihop med sin anknytningsperson. Aktiviteter som ni drar in för att ”tvinga” in barn i skolsystemet från låg ålder. Brist på trygga vuxna ger oroliga barn.

Innan ni börjar prata om hur bra förskolan är bör ni se hur den ser ut. Den är inte bra idag!"

Jag hoppas ni också gör er röst hörd och är med på detta. Är det tillräckligt många så kan de inte ignorera situationen som råder i landets förskolor.

Bra initiativ Förskoleupproret!!! 

Naturlära och historia

Inte långt från oss ligger Älgens berg. Där har vi kungajaktsmuseet.  Våra "studiebesök " där brukar vara uppskattat av barnen.
På museumet finns det historia. Från när människan var ett vandrande jaktfolk till de blev bofasta.
Om astron och vitteneguldet.  Hur jakt har gått till genom tiderna och våra konungar jakt.
Dessutom uppstoppade djur. Dessa finner barnen intressanta då det faktiskt är riktiga djur.

Vilgoth har sedan han var två år haft stor facination för älgar.  Nu verkar det ha släppt och vildsvinen är det nya intresset.
Där vi bor finns både älg och vildsvin men man ser dem inte , bara spår efter dem. På älgens berg får de möjlighet att se djuren. Och lära sig om dem och vår egna historia.

För 11 000 år sedan. Då var inte skandinavierna större än så här. Väldigt facinerande tyckte barnen som redan nu nästan var jämnlånga med dockan.

Vad tycker älgen om?
"Mmh, namnam" när Matilda stoppade in tall i munnen på den.
Olika växter och träd finns på de olika plattorna och beroende på vad man matar med svarar älgen antingen "BLÄ " eller "Mmh, namnam."

Så här stor är en älg när man får stå intill.

Jakt. Här får man prova på att jaga.

Mycket att prova och titta på.

Varggropen.
Varför gjorde man så förr?

Känn hur isolerande älgens päls är.
Via knapptryck kan man se vilka havsdjur som blivit kvar när inlandsisen smälte och haver drog sig tillbaka.

Diskriminera inte barn som är hemma!

Igår läste jag en krönika  som gjorde mig ledsen. Sluta diskriminera barn till arbetslösa, självklart ska ingen diskrimineras pga sin familjesituation.  Det tycker inte jag heller. Det är aldrig barnens fel att vuxenvärlden är som den är.
Det som gjorde mig ledsen var sedan hur det handlar om hur bra förskolan är för alla barn.  Förskolan är bättre än föräldrarna.
Men om föräldrarna är arbetslösa mår de kanske inte så bra tänker ni. Då är det skönt att få komma bort. Ja, men i så fall är familjen i behov av avlastning och stöd.
Det jag reagerade på var att det inte skulle vara bra för barnen att få vara med friska föräldrar eftersom barnet har blivit storasyskon.  Barnet mår tydligen dåligt av att knyta band till småsyskon och få vara i en familjär situation.

" För många barn innebär det här ett utanförskap eftersom de inte får vara med på alla aktiviteter som kompisarna är med på. Och att som storasyskon tvingas vara hemma­ med en förälder­ som är upptagen med en nyfödd bebis är ju inte heller särskilt stimulerande."

Detta utanförskap som tas upp har samhället själv skapat.  Aktiviteter som förr fanns för barn har tagits bort och ersatts med förskola.
Hur kan ett barn tvingas vara hemma när de är 2-3 år? För det är i den åldern det brukar vara när syskonet kommer, generellt sett.
Varför är det fel att barnen bygger upp en syskonrelation med starka band.
Det jag oroar mig för är att detta synsätt kommer att leda till att större syskon känner sig undanskuffade av sina föräldrar. Vad händer med förbisedda barn som hamnar i stora barngrupper med få vuxna förebilder? De blir stressade och oroliga.
Detta synsätt anser jag också förminskar föräldrar.  Föräldrarna är inte bra för sina barn, staten gör det bättre. Men det är enkelt att lägga skulden på föräldrarna för attitydproblem och kaos i skolan sen. Fast det är förskolan och staten som inte klarat av att uppfostra.  De som ger barnen mer och bättre trygghet än vad föräldrarna gör enligt krönikan.

Dom det sedan skrivs att förskolan inte längre är en institution.  Inte på pappret längre men i praktiken.
De ska följa under skollagen men resurser saknas till det. Vilket gör att det är en institution, en förvaringsplats i mina ögon. Två till tre pedagoger på uppemot 20 barn ger inga bra förutsättningar.  Det säger väl sig självt att en till två vuxna på två barn är bättre. Eller är Förskolepedagogerna övermänniskor  som klarar av många fler småbarn med blöjbyten, matning, sövning och aktivering? 
Färre vuxna är bättre för barn enligt krönikan.

Nu vill jag ge min bild av vår situation.  Vi som gör fel enligt de som har övertro på förskolan.
Vi är en familj, två vuxna och tre barn. Äldsta barnet går i mellanstadiet.  Syskonen är 2 och snart 5 år gamla. Båda yngsta har varit hemmabarn på heltid och från start.
Och det tjatas om att vi gör fel. De måste få gå på förskola.  Det är inte bra att de är hemma.
Nu har jag varit med om förskola på min äldsta. Inget jag vill göra om när behovet inte finns.  Den är inte bra.  Jag gillar inte kamratfostran på småbarn och att de aldrig hinner knyta an till någon vuxen på förskolan. Jag har sett oron som vuxit fram och hur de lär sig att ta plats med slagit och elaka kommentarer bara för att få en gnutta uppmärksamhet  .
Min man jobbar kväll.  Det innebär att han är hemma på dagarna. Barnen har båda sina föräldrar närvarande dagtid men bara mamma kvällstid.
Är det fel?
Tydligen är det så.  De skulle må mycket bättre av att bara få se papps två dagar under helgen enligt krönikan.  Jo, så står det faktiskt mellan raderna. I vårt fall säger de att staten i första hand och sedan mamman. Detta för att motverka utanförskap och öka jämställdheten.

Vi går på barnaktiviteter, har tur att det fortfarande  finns där vi bor.
Vi aktiverar oss hemma. Det är min bloggs syfte att visa hur enkelt det är.
Utanförskap är något samhället och staten skapar så alla måste pressas in i samma mall. Även i krönikan genomsyras det tänket.  ALLA SKA VARA LIKA OCH SKA HA SAMMA BEHOV!

På facebook har jag skrivit nedanstående inlägg om mina funderingar och kopplingar mellan förskolan och skolan.

Fyr av blomkrukor

Nu under våren kan det bli lite väl många blomkrukor efter alls blominköp. Vart ska man göra av dem ? Vi valde att tillverka fyra. 

Du behöver :

3 blomkrukor I olika storlekar 

reklamblad 

flytande lim (vi använde trälim)

Färg

tandpetare 

nål

snöre/tunt rep

sax

pensel 

skål

färgat tejp/papper/pennor (för dekoration )

Burklock eller folietejp om ni tänkt ha värmeljus på den

Börja med att diska rent krukorna.
För att få färgen att fästa klär vi in dem i reklamblad som är rivet i småbitar.  Dessa penslas på med lim som är utblandat med vatten.  Hälften lim och hälften vatten, det blir en mjölkaktig vätska.
det är bara den minsta krukan som behöver kläs in på undersidan också.
Låt krukorna sedan torka ordentligt. 

Måla krukorna i två färger. Först en färg på hela och sedan en annan färg uppe vid kanten.
Glöm inte att måla botten på minsta krukan.
Jag sa till barnen att allt papper ska målas på krukan. 

På toppen, dvs på den minsta krukan ska vi sätta ett staket.  Jag gjorde hål med nål innan.
Sedan knöt jag snöret med små knutar jämnt utspritt och fäste tandpetarna igenom knutarna. Glöm inte knyta så det blir en ring. Jag avslutade med det så jag visste att omkretsen skulle bli rätt.
Tryck ner tandpetarna i hålen och knipsa av den spetsiga änden. 

Dags att fästa ihop krukorna.
Ha lite lim emellan så de fortsätter att hålla ihop.

Nu är det dags för utsmyckning.
Tag vad ni har. Färgat tejp, papper, folie, folietejp. Klipp och klistra dörr och fönster.  Vi valde att skriva ut bilder på barnen och familjen som vi satte i fönstren. Då ser det ut som att de själva är där inne i fyren.
Har ni tänkt ha värmeljus på toppen behövs något mer värmetåligt emellan ljuset och fyren. Vi använde folietejp men ett burk lock från tex en barnmatsburk fungerar också att limma fast.

Måla blomkrukor

 

Jag har en till blogg där jag skriver och visar upp det jag gör.

En sak som jag gjort kan man enkelt göra med eller till barnen. Actionhjälteblomkrukor !

Det man behöver:

Blomkrukor, fungerar med de som man får när man köper blommor till bla rabatter.

Färg som fäster på plast

Fantasi

Diska rent plastkrukorna och låt torka. Låt fantasin flöda och måla !!!

Kroppen, en sammanfattning.

När man gör som vi gör. Följer barnen i deras utveckling och hakar på deras funderingar i hemmapedagogiken blir det ibland lite hoppit i blogginläggen. Därför gör jag här en sammanfattning med länkar till tidigare inlägg om hur vi har arbetat med att lära sig och förstå hur kroppen ser ut och fungerar. Listan kommer att fyllas på allteftersom när vi arbetat med nya delar. Detta för att det ska bli enklare för er att få en samlad bild över ett sätt av många som man kan lära sig om kroppen.


ÖGAT
inför ögats funktion-illisuoner.
Ögats plats på kroppen
Hur fungerar ögat?
Vi gör en "ögonask"


Organ
Lungorna
Matspjälkningssystemet- tarmar mm
Lever, njurar och urinblåsa - kissets väg


Blodomlopp
Blodomlopp och hjärtats funktion

Skelettet
skelettet, uppbyggnad och spratteldocka
Detta har vi gjort hittills och listan kommer bli längre då barnen åter får upp intresset för kroppen.

Våningsfat av pärlplattor.

Ibland kan det bli många pärlplattor hemma. Barnen pärlar på och man går med på att stryka dem. Men vad ska man göra med dem ?

Jag har ett förslag.  Gör våningsfat!
För att få bra stadga i själva plattan så lägger du dem i ugnen på 150 grader i ca 5-10 minuter på bakplåtspapper . Ha koll för det kan gå snabbt beroende på ålder och kvalitet på pärlorna. När de har smält  så man ser att de blivit mer kompakta tar du ut dem och låter dem svalna.
Vi tog sedan och gjorde ett litet hål i mitten och satte en blompinne igenom.

Ett våningsfat  av pärlplattorna.
Går att placera godis , småpyssel och lite smått och gott på.
Pärlplattorna sparas och får en funktion ☺

Vänskapsarmband

Vänskapsarmband gjorda av hamas pärlor (pärlplattepärlor).
Istället för att bara lägga pärlplattor kan man göra mer praktiska saker.
Tidigare har vi gjort skålar. Nu är det dags att göra armband.

Du behövet:
Pärlplattepärlor
En pärlplatta
Snöre/remsa att mäta handleden med.
Resår/gummiband
Bakplåtspapper
Strykjärn

Något runt tex glas, kavel etc.

Färdigt armband. 

Mät ut längden kring handleden och lägg sedan samma längd på en pärlplatta.  Olika mönster , bred och namn är förslag.

Vi tog en bit garn och mätte kring handleden. 

När du lagt ditt armband så stryker du med Strykjärn på högsta temperatur och med bakplåtspapper emellan. 

När ena sidan är klar vänder du på den och viker över smörgåspapper så du kan stryka på båda sidorna. 

Så här ska de bli när de svalnat.

För att få till rundningen får man snabbt vika om armbandet när den är strykt på båda sidor , varm och böjlig. Vi använde en kavel för vika runt på.
Vi använde en grytlapp för att vika runt den pga värmen och risken för brännskadad.
Har du text på så får du tänka att den ska kunna läsas utanpå rullningen. 

När den stelnat sätter du resår eller gummiband i öppningen så den hålls ihop runt handleden. 

Lycka till !!!

Vuxnas frånvaro ger egoistiska barn.

En utav bilderna  som cirkulerar på sociala medier. Och de stör mig lite. Texten beskriver hur fel ungdomar är. Hur ouppfostrade de är. Att denne generations ungdomar är egoistiska och oempatiska.

Jag har tre funderingar på detta.
Men först vill jag berätta vad min snart femåriga son gjorde i veckan.
En äldre tant hade problem med sin kundvagn och han gick spontant fram och erbjöd sin hjälp. Hon blev självklart glad över det och tackade honom. Han blev nöjd med sig själv och talade om för mig hur bra det kändes att hjälpa någon.

Min äldsta är likadan, tvekar inte att erbjuda sin plats på bussen eller hjälpa till där det behövs.

Varför följer inte mina barn resten av barn och ungdomar i vårt samhälle?
Och varför  blir denne generation på detta sätt?
Är det verkligen bara denne generation med barn och ungdomar som beter sig så egoistiskt och empatilösa?

Det är här mina teorier kommer in.

1.Hur mycket tid får dagens barn och hur mycket tid har denne generations ungdomar i vardagliga ärenden med sina föräldrar?  Vilken möjlighet har de haft att iaktta hur man bör agera i sociala sammanhang?
Med risk för att låta förskolefientlig, men jag tror det är svårt för förskolebarn att få se vuxna hamna i dessa situationer. Tre pedagoger på kanske 20 barn har inte möjlighet att hjälpa pensionären som fastnat med rullatorn vid trottoarkanten. Släpper de fokus på barnen är det risk att det händer något i barngruppen.
En förälder som är ute och går med sina 1-3 barn har möjligheten att kunna hjälpa.
Samma på bussresor.  Förskolepedagogerna fokuserar på att hålla ihop barngruppen och kanske inte ser den höggravida som skulle behöva en sittplats. 
En förälder kan erbjuda sin sittplats utan att äventyra sina barns säkerhet.
Det är med andra ord lättare för en förälder att föregå med gott exempel i vardagliga situationer än för en förskolepedagog. Och idag går ca 95% av barnen på förskola och förväntas att lära sig allt där. Hur ofta har inte vi som väljer att ha våra små barn hemma fått höra att de måste socialisera i förskola för att lära sig hur samhället fungerar.
Barn lär sig av att iaktta hur vuxna beter sig mot varandra och tar efter.

2. Barn tar efter de vuxna. Är det så att de vuxna i samhället inte heller klarar av att leva upp till texten de delar i sociala medier?
Jag har tyvärr egen erfarenhet av vuxnas egoistiska och oempatiska beteende.  Höggravid med kryckor på buss och inte än någon ur generationen som sägs sig fått denna fostran erbjuder mig en plats. Och varför skulle då ungdomar göra det om inte de vuxna visar vägen och föregår med gott exempel.

3. När jag var liten hörde jag om hur vuxna pratade om ouppfostrade ungar så som i denna text på bilden. Kan det helt enkelt vara så att i en viss period i tonåren "ser" man inte vilka behov de runt om har. Man är så inne i sin hormonstinna utveckling och kan därför inte se det. Men med goda exempel runt om sig rättar det till sig ändå. För det är ändå så att alla ungdomar inte växer upp och blir egoister. Det finns egoistiska och oempatiska personer i alla generationer.

Jag poängterar att detta är mina funderingar och vill att alla ni som delat en sådan text tar en titt på er själva. Hur mycket ställer du upp för andra? Spontanhjälper du dina medmänniskor eller måste du stå och fundera innan du gör det. I hopp om att någon annan ska ta tag i situationen. Eller tänker du "sköt dig själv och skit i andra".
Du formar kommande generation med ditt beteende!