Högkänsliga barn och deras behov av att få utvecklas in sin takt

Min son. En underbar kille med stort hjärta och djupa funderingar. En inspirationskälla i mitt liv som även ger mig en möjlighet att utvecklas och lära som person.

 I dagens samhälle är det inte lätt att vara högkänslig. Det ställs stora krav på att vara översocial och att kunna vara i överstimulerande situationer. Ni kan läsa lite mer om vad jag har skrivit om det här och hur vi har arbetat med et för att hjälpa vår son som just är högkänslig.

Är det något att skämmas över då? Jag tycker inte det eftersom man behöver olika personer i ett fungerande samhälle. Om alla är lika kommer utvecklingen att stanna upp. Vi behöver de udda, de tänkande, de som väljer att bryta normer för att utveckla nya idéer så samhället går framåt.

Varför är det då så svårt att acceptera att vi är olika?

Varför är det då så negativt att vara just högkänslig?

Att vara högkänslig är ingen diagnos eller sjukdom. Det innebär bara att man upplever andras sinnesstämningar och alla intryck mycket starkare än vad andra gör. Och det går att hantera.

Plumpa kommentarer från vuxna är ett problem eftersom de små barnen tar åt sig. Att säga det till mig eller pappan är en sak, vi kan hantera det. Men ett barn på 3,4,5 år kan inte det.

"oj oj oj, hur ska det gå för dig?"

"Hur ska han klara av skolan?"

Dessa är direkt negativa och vår son undrar varför en del tycker att han är dum i huvudet. Bara för att han inte springer fram och kastar sig i knät på människor han knappt känner. Och varför ta upp skolan när det inte är dags. Den dagen kommer och utvecklingen står inte still hos högkänsliga (blyga)barn.

"Han behöver gå på förskola så han kan träna i att vara social."

Så om man inte är redo för de stora sociala konstruktionerna så löser det sig om man tvingas in i det?

Gäller samma för ormrädsla, spindelrädsla och hundrädsla? Får bara personen vistas ensam i ett rum med sin rädsla så går det över. Personen behöver bara "träna" på det genom att tvingas in i situationen.

Människan är ett flockdjur och är sociala av sig från naturen. Men människobarn är också överlevare. De barn som varit orädda och kunnat följa med vem som helst är även de som kunnat råka mest illa ut. Tänker vi på "grottmänniskan" så är vårt högkänsliga barn den som har störst chans att överleva då denne hållit sig nära de som föder och skyddar honom.

Dagens samhälle är inte anpassat till att ungarna ska vara med sina primära anknytningspersoner.

Men nu ska jag gå till något positivt i att vi har brutit mod normen och inte lyssnat på de dåliga råden. Att vi valt att följa vårt barn i hans takt att utvecklas istället för att ha försökt att pressa honom in i något han inte varit redo för.

Första händelsen skedde på Liseberg nu i somras. Där är det lätt för högkänsliga barn att få för mycket intryck och bli överstimulerade.

Vid ett godishjul stod jag och min son. Han vann och tog emot priset själv. Han gjorde det som den naturligaste saken i världen. Innan denna händelse har han inte tagit emot något utan jag eller pappa har fått agera mellanhand. Men just då i denna situation var han redo att klara av detta steg.

Andra händelsen skedde på en lekplats. I vanliga fall får man som vuxen gå in och styra upp efter ett tag då kösystem och vänta på sin tur inte fungerar hos barnen. Våra barn har det med sig att man står i kö för att vänta på sin tur. Det är så det fungerar ute i vuxenvärlden när vi är t ex och handlar och många av oss är uppvuxna med det. De flesta barn tränger sig fram vilket har gjort att vår son tycker att det är för bråkigt och stökigt och valt att gå ifrån. Men i somras tog han steget och tog plats. Inte genom att knuffas, trängas och bråka utan genom att meddela att det var hans tur. Han var redo att kräva något för egen del och väljer att göra det på det sätt jag brukar göra.

Han kunde sortera intrycken i båda händelserna.

Att vi har valt att stötta honom i hans upplevelser, hjälpa honom att sortera känslor och intryck och tillåtit honom att utvecklas i sin takt har gjort att han har vuxit. När han är redo så är han redo.

Han tycker fortfarande att vuxna som pratar högt och mycket känns jobbigt. Likaså de som "tvingar" sig på honom. De känns otäcka eftersom han inte förstår vad de vill eller vad de tänker göra. Och det måste han få känna.

Jag gillar inte heller vuxna som pratar högt i mun på varandra och vill tvinga på mig sina levnadsvanor och åsikter. Jag hade önskat att många vuxna hade kunnat acceptera olikheter. Men jag kan hantera det. Jag har lärt mig med åren att (oftast) skaka av mig det och jag har möjligheten att kunna lämna situationen. Det är något vår son också kommer få lära sig. Och han får förutsättningarna att klara av det tack vare att han har mamma och pappa på sin sida. Vi finns där och stöttar honom. Idag finns vi där för att säga ifrån åt honom. I framtiden kommer han klara av det själv. Vi tar det steg för steg i den takt han behöver. Och det krävs en fingertoppskänsla från vår sida för att känna av om det är något han klarar av att hantera själv eller om vi behöver hjälpa till.

Ännu en gång sitter jag här vid tangentbordet och önskar att samhället vi lever i skulle ha en större acceptans mot olikheter. För vi är alla unika personer med olika behov och förutsättningar. Och alla kan vi bidra med olika saker i livet.

Jag vänder mig till er vuxna där ute. Acceptera att barn är olika och utvecklas i olika takt. Den acceptansen behövs för att barnen ska kunna växa upp till starka empatiska individer. För ser de inte att de vuxna visar empati och förståelse för andra kommer inte heller de att lära sig det.

Oceanen - marin lära för de små

En regnig och trött dag. Då passar det bra med filmmys och frukt. I alla fall för oss. Vi kanske inte väljer de normala filmerna för småbarnsfamiljer men vi försöker följa barnens intressen.

Denna dag då vi började med detta projekt såg vi på en dokumentär, Ocean. Det är 15 års gräns eftersom det stympas hajar i slutet av dokumentären. Våra barn har klarat av att se det när man som vuxen sitter bredvid och förklarar. De tar även upp marina liv som blivit utrotade. För mig är det viktigt att barnen ska förstå att vi ska vara rädda om vår natur och de levande tingen i den.

Men hur ska vi då kunna få ut något från denna mysdag framför TV:n?

Havet fascinerar med dess rika liv och stor variation utav fiskar. Varför inte göra en stor tavla av det barnen lärt sig av dokumentären.

Det vi använde:

Dokumentären Ocean

Täckpapp för renovering utklippt till lagom bit. (Billigt på byggvaruhus och det räcker långt en rulle)

Färg

Vanligt papper

Klister.

Tanken var att vi skulle googla fram lite fiskbilder men det åskade och strömmen gick just då så vi ritade våra fiskar för hand.

Vi började med att kika på en jordglob var oceanen (eller oceanerna) finns på jorden.

                                             

Sedan fick de måla havet. Ljust vatten upptill och mörkare neråt eftersom solen inte når igenom hela vägen ner.

Sedan gick strömmen för oss. Men eftersom barnen var i pysseltaget så ritade jag fiskar som de fick färglägga och klippa ut.

Sedan när allt hade torkat var det dags att klistra fast fiskarna på någorlunda rätt nivåer i havet.

Vilka fiskar lever i korallrev?

Vilka äter andra fiskar?

Vilka fiskar lever på den mörka havsbottnen?

De kanske inte var helt överens om hur de skulle sitta. En fisk förlorade stjärtfenan helt och en annan blev riven på mitten. Men vi diskuterade och fick alla fiskar fastklistrade till slut.

Resultatet blev i alla fall en stor plansch på grunderna hur fisklivet ser ut i oceanen.

En haj som jagar en fisk. 

En sköldpadda som äter sjögräs.

En ål som ringlar runt bland korallerna.

Lite uppstyrning kan behövas med det är bra att låta barnens kunskaper komma fram. Våra barn kan ibland sväva ut lite mycket men jag vill gärna att de kunskaper de snappat upp ska komma fram så jag väljer att styra upp lite. Tex så fick inte hajen vara nere i havsdjupet.

Detta kan man göra i fler variationer. En insjö, en savann, en öken. Ja, det barnen tycker är intressant. Tycker man att det är svårt att rita själv finns det mycket bilder som man kan googla fram. Både målarbilder och färdiga bilder.

Hoppas att jag kunnat inspirera till era trötta dagar under hösten. Att mysa ner sig framför en film med barnen kan skapa kreativitet och kunskap.

Döden

Döden - en naturlig del av livet. Men hur pratar man om detta ämne med sina barn?

När min dotter var tre år dog min farmor. Vi hade en nära relation och min dotter visste vem hon var. Min mor köpte då en bok till mig för att underlätta för mig när det gällde ämnet döden. "Adjö, herr Muffin". En bok som tar upp ämnet döden på ett lättare sätt för barn men ändå har ett djup och allvar i sig. Boken handlar om ett marsvin som blivit gammal och ligger på dödsbädden och som till slut dör. Man får se tillbaka på hans liv, hans ägares tankar och funderingar kring döden och sedan även ceremonin när han är död.

Jag är glad att jag har denna bok idag. Vi har haft många dödsfall omkring oss de senaste åren. Allt från djur till människor. Vissa har dött i förtid andra pga ålder. 2011 var jag gravid men barnet dog i magen på mig. Olyckligtvis hade barnen, det två äldsta , hunnit se min växande kula och visste att det var ett syskon där inne. Så på något sätt har vi en nära relation med just döden och barnen har haft många funderingar kring ämnet.

Det jag har gjort för att bemöta deras frågor är att läsa boken ihop med dem. Det verkar som boken ger svar på många frågor. I alla fall de frågor där man dör av ålderdom. 

Sedan svarar jag enbart på de frågor de har. Går aldrig djupare än så. Barnen vet vad de undrar och vet när de fått veta så pass mycket som de klarar av att förstå.

Runt 2-4 år har det varit lättast. Enkla frågor med korta enkla svar. När de har blivit äldre har frågorna blivit mer fördjupade från barnens håll. Min äldsta har varit med på begravningar och det har på något sätt underlättat för henne i hennes frågor om döden. Att hon har fått se avslutet för oss anhöriga.

Mellersta som är fem år har inte haft samma möjlighet att få se ett avslut och har mycket mer frågor om det. I hans fall har jag genom youtube sökt på begravningsceremonier så vi har kunnat titta ihop på hur de kan gå till. 

För ett år sedan hade vi en kattunge som dog. Då höll vi i en egen begravningsceremoni precis som de går i "Adjö, herr Muffin". Det var okej att gråta och vara ledsen. 

När någon har dött kommer frågorna om vad som händer efter döden upp. Det gör det fortfarande för mig också. Här får man som vuxen avväga vad man anser att man kan säga till barnen.

Jag har valt att svara att det beror på vad man vill tro; Olika religioner tror olika saker. Olika människor och livsåskådningar tror alla olika saker. Vad man själv vill tro är upp till en själv att avgöra vad som känns rätt. För sanningen är att inte äns jag, mamma, vet vad som händer. Jag kan bara berätta vad jag tror och vad som känns bra för mig att tro om vad som sker.

Det blir långa och djupa samtal har jag märkt när man går in på det.

I och med att våra barn har ett syskon som har dött besöker vi kyrkogården kontenuerligt . Döden är en del av vår vardag. Men behöver den bara innebära sorg och saknad? Det vill inte jag. Varje år firar vi hennes födelsedag.Vi börjar med att åka upp med blommor och någon present till kyrkogården. Sedan åker vi hem för kalas. Hon är med på ett kort, vi har tårta och ballonger. 

Ett sätt att minnas och se att även om hon inte finns med oss i fysisk form så finns hon som ett vackert minne hos oss.

Mitt råd om hur man pratar om döden med sina barn är att vara ärlig och lyssna av barnen. Vet man inte så vet man inte. Och barn frågar bara så pass mycket så de blir nöjda och så pass mycket som de har förståelse för i sin utvecklingsfas. 

Oftast går det längre perioder efter ett samtal och samma frågor dyker upp hos barnet igen. De bearbetar och försöker förstå. Ibland behöver de höra och diskutera samma sak om och om igen för att smälta och förstå innebörden. Ibland blir det samma frågor plus en extra för att de har kommit lite djupare i sina tankar. 

Och det är okej att vara ledsen som vuxen i samtalen. Jag kan bli ledsen och känna sorgen komma över mig. Det tror jag har varit bra att de fått se. Jag visar att det är okej att sakna och bli ledsen. 

Det är såhär jag har valt att ta upp ämnet döden från vår situation som har fungerat bra för oss.

Hur gör ni?

Geometriska former för mindre barn

Lite sommarledigt har vi alla haft. Vi inledde vårt sommarlov med att spendera en månad på att göra ingenting. Skolbarnet fick varva ner och alla måsten och krav plockade vi bort. Det var riktigt skönt.

Men nu när semstertiderna drar sig mot sitt slut och skolan snart börjar igen är det åter dags att dra sig tillbaka till vardagsrutiner. Även för våra hemmabarn är det dags att återgå till våra terminsscheman.

Visserligen så slutar aldrig lärandet och upptäckandet för våra barn så det har man sysslat med hela tiden under ledigheten, men jag har valt att inte dokumentera det hela ;-)

Nu drar vi igång dokumentation i vardagen och översätter dessa till pedagogiska termer igen. Jag tänkte börja med färg och form.

Det här är enkelt men kräver att man själv har någon sorts ritvana. Barnen blir oftast nöjda med att man engagerar sig så perfekt behöver det inte bli.

Istället för att köpa eller skriva ut målarbilder så kan man göra egna med hjälp av olika former. Barnen sitter med och hör vilka former man ritar och ser sedan vad det blir för figur som de kan färglägga själva.

Färgläggning av målarbilderna vi gjort tillsammans.

En clown gjord av olika former.

En clown.

Vilka former består den utav ?

En cirkel till ansikte, en cirkel till näsa, två cirklar till ögon.

En trekant till hatt.En avlång korv till mun. 

Flugan består av en kvadrat i mitten med två rektanglar som går ut på var sida.

Kroppen är en trekant och armarna är rektanglar.

Pösiga byxor och stora avlånga skor.

Då har vi gått igenom lite hur former kan se ut och barnen kan se att det blev en clown. 

Vilka detaljer tycker de behövs läggas till? Händer? Hår?

Höna/tupp

Hönan eller tuppen kan vara svårare att beskriva med hjälp utav former. Men har man gjort clownen så har barnen börjat se att de behöver sätta in olika detaljer för att få fram figuren.

Men vi körde på lite i början.

En halv cirkel till huvud med en trekant till näbb.

Ryggen bildas av en böj som går till bakdelen. Där har vi lite olika spetsar som är fjädrarna bak på tuppen/hönan. 

Magen blir av en parallell böj nedanför ryggen som går upp till halvcirekeln som är huvudet.

Två rektanglar med streck under blir ben.

Prick till öga.

Sedan kommer det detaljer som vinge och kanske mönster på vårt fjäderfä.

Så började vi det hela. Det har utvecklats till att jag ska rita monster som de beskriver på samma sätt. Kvadratiska och rektangulära monster med många ögon, händer, ben och svansar. Med farliga munnar som har vassa tänder och med snälla munnar som ler.

Det är bara fantasin som sätter stopp för hur man kan utnyttja former i ritandet.

Vi valde att göra figurerna på stora papper.

10 saker att göra en regning sommardag med barnen

Det är grått och trist ute. Det kanske regnar eller bara är allmänt tråkigt väder. Det är sommar och man vet inte vad man ska göra. Alla blir irriterade och smått nedstämda. Så här ska inte sommaren vara. Det ska vara sol och varmt med bad.

Så vad ska man hitta på?

Här har jag samlat tio saker som jag brukar göra med barnen dessa tråkiga dagar.

1. 

Förbered inför utflykt som ska ske en varmare dag. 

Det här är mina tre universalkakor jag tar till eftersom de är enkla att göra. Saft är också inget som behöver vara komplicerat. Och det bästa av allt är att barnen kan vara med och göra fikat.

Kolakakor

150 g smör

4 dl socker

1 msk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

1 dl sirap

ca 5 dl mjöl

Smällt smöret och rör i socker.

Blanda i de övriga ingredienserna.

Blir det för fuktigt ha i mer mjöl och blir det för torrt ha i en skvätt vatten.

Rulla ut i längder på en plåt och platta ut.

Låt stå i 175 grader i ca 15 minuter i ugnen. Skär upp dem när de precis kommit ur ugnen.

Chokladkakor

150 g smör

4 dl socker

1 msk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

1/2 dl sirap

ca 5 dl mjöl

1 uppvispat ägg

pärlsocker

Smällt smöret och rör i sockret . Blanda i vaniljsocker, bakpulver, sirap och mjöl. Blir det för fuktigt ha i mer mjöl och blir det för torrt ha i en skvätt vatten. Rulla ut i längder och platta till dem. Pensla längderna med ägg och strö pärlsocker över.

Låt stå i ugnen 175 grader i ca 15 minuter. Skär upp dem när de kommit ut ur ugnen

Syltkakor

100 g smör

2 dl socker

1 dl potatismjöl

1 msk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

ca 4 dl mjöl

sylt av valfri sort

Smällt smöret och rör i sockret. Blanda i resten av ingredienserna utom sylten. Blir det för fuktigt ha i mer mjöl och blir det för torrt ha i en skvätt vatten.

Rulla små bollar som placeras i små formar eller rakt på bakplåtspapper. Tryck ett hål i varje boll och klicka i sylt.

Låt stå i ugnen på 175 grader i ca 15 minuter.

Saft

Brukar ha frysta bär i frysen. Oftast för att jag inte hinner ta reda på det vi plockar av hemma. Men då kan man göra enkel saft efter behov istället.

Ha i bär i en kastrull och täck med vatten.

Låt koka ca 10 minuter.

Sila av med hjälp av en handduk. Jag brukar lägga handduken i ett durkslag och mosa runt. Till sist vrider jag ur bären genom handduken.

Mät avkoket du fått och ta hälften så mycket socker. Koka upp och häll upp på flaska.

2.

Lera

Att jobba med lera brukar barn i alla åldrar gilla. Jag har tidigare skrivit inlägg hur man gör några olika lersorter.

Silkeslera

Månsand

Trolldeg

3.

Läs lite böcker.

Bädda ner er under en filt och läs lite böcker . Mysigt för er alla och en lugnare aktivitet en trött och tråkig dag.

4.

 

Måla.

Jag brukar använda mig av två sidor som man kan skriva ut bilder ifrån som barnen sedan kan färglägga.

http://www.malarbok.nu/

 http://www.midisegni.it/

Att den senare sidan är på ett språk jag inte kan bryr jag mig inte i. Bilderna går att ta till vara på åt barnen ändå.

Vattenfärg är också kul för barnen. Gör spegelvända målningar eller sockermålningar.

Sockermålning:

Koka sockerlag, lika delar vatten och socker som kokas ihop.

Pensla ut sockerlagen och måla med vattenfärg på. Droppa, stänk eller måla. Det flyter ut och bildar fantastiska mönster.

Mönstertryck med silkespapper är också en kul sak att göra. Vi gjorde det nu i påsk i form av ägg som vi hängde upp i fönstret. Men det går självklart göra enkla tavlor också.

5.

Pärlpyssel

Pyssla med pärlor är enkelt att ta fram och göra.

Man kan göra pärlskålar , armband , våningsfat , halsband eller bara vanliga pärlplattor.

6.

 

Spela spel

Anpassa spel efter barnets ålder.

Men ibland har man barn i olika åldrar som jag där ålderspannet är rätt så stort. Från 2-11 år.

Fia utan knuff brukar fungera bra. Då har man möjlighet att kunna hjälpa de små samtidigt som man själv spelar. 

Ett utmärkt tillfälle att få lära sig att vänta på sin tur och hur man räknar.

7.

Filmmys

Bädda ner er framför en film. Bryt vardagliga rutiner och poppa popcorn till och ha en egen biodag hemma.

 

8. 

Lägg pussel

9.

Modevisning

Låt barnen ha modevisning med sina eller dina kläder. Ni kanske har kläder de får leka med. Är det mindre barn så hjälper man dem. Hos oss har vi en äldre syster som hjälper sina småsyskon.

10.

Ha tråkigt!

Låt barnen ha tråkigt. Det är stimulerande för deras egna kreativitet. Stäng av TV och surfplattor och låt dem ha tråkigt. De kommer att finna sina leksaker och börja leka. Har man fler barn så brukar de börja leka med varandra.

Läs mer om nyttan med att ha tråkigt här. 

Det var 10 tips från mig.

Förhoppningsvis inspirerar jag er tråkiga, gråa och regniga dag och jag hoppas att ni kommer på fler ideér själva utifrån detta :-) 

 

Kaffekopp som blomkruka -återbrukspyssel som barn kan göra

Ett pysseltips såhär på sommaren. Låt barnen hjälpa till med dekorationsdetaljer till trädgård, på altan eller  balkongen. 

Att göra en kaffekoppsblomkruka är inte svårt.

Det du behöver :

något runt och platt till fat (vi använde en parabol

Något som är kopp (vi hade en gammal kruka som låg )

Något till hantag, enklast med en gammal slang

borr och två bultar med tillhörande muttrar 

Min femårige son ville göra en kaffekopp att ha som blomkruka i köksträdgården som vi håller på att bygga upp.  Jag tänkte här visa hur vi gjorde.

Vi tog en gammal parabol som fat.

En större kruka som fanns liggande och en bit vattenslang. 

För att få till formen på örat stack vi in en pinne nerifrån som går upp till där örat ska böjas.  Det går givetvis att ta något annat hårt också.

Sedan delade vi slangen i två delar enligt bilden.

Vi borrade hål i krukan och fästa slangen med bult och mutter. 

Sedan är det bara att måla.

Vi spraymålade parabol och "kopp" först. Sedan målade vi dit det mönster vi ville ha.

 Innan vi gick ut läste vi barnens pappas gamla bok "Pluss och formerna" som inspirerade barnen till detta mönster.

Lycka till ☺

Tvångskvotering och förtryck -begränsa kvinnan mer så uppnår vi jämställdhet?

Min åsikt angående tvångskvotering i föräldraförsäkringen som vissa driver på.

Kvotering fungerar bara för vissa familjer. De som drabbas negativt är:
- familjer där ena jobbar dag och den andre skift
-bönder då de är bundna till årstider med skörd mm.
- ensamstående som blivit övertalade till gemensam vårdnad men pappan inte vill ta sitt ansvar och vara närvarande.
- redan ojämställda familjer där kvinnan får ta allt ansvar för pappan inte vill.
Två av situationerna handlar om att kunna fördela och lägga upp dagar så barnen får en faktiskt tillgång till sina föräldrar. Tvång där leder till att ena föräldern kommer tvingas bli frånvarande alternativt utan inkomst.
De andra två sätter utsatta kvinnor rejält i skiten . Där finns ingen tvångskvotering i denna värld som kommer gynna barnet eller kvinnans situation.  Tidigare dagis och kortare tid hemma.
Eftersom dessa fyra situationer finns i vårt samhälle så anser jag att det inte handlar om jämställdhet utan att tvinga in folk i små boxar för att alla ska vara lika. Är vi inte det ska vi straffas.

Eller, det handlar kanske inte om jämställdhet och barnens bästa. För om det nu gjorde det så skulle inte folket omyndighetsförklaras och barnen skulle slippa att betala priset.
Jämställdhet anser jag inte handlar om exakt lika för alla eftersom det då skulle innebära att vi skulle vara kloner av varandra. Se likadana ut , ha samma smak och intressen, bo likadant etc. Så ser inte samhället ut. Vi är alla olika personer med olika behov , förutsättningar och intressen.

Just nu handlar mycket i samhället om att få alla lika. Alla ska in i storstäderna.  Landsbygden ska holkas  ur. Föräldrar ska inte få lägga upp tid med barnen som det passar dem. Är du dessutom kvinna så har du inte rätt att välja din egna väg.
Den biten märker jag nog mest av. Egen företagande kvinna på landsbygden som vill finnas för mina barn. Jag gör fyra fel enligt nuvarande jämställdhet, landsbygd och företagspolitik.  (Vara kvinna, egen företagare, bo på landsbygden och finnas för mina barn)

Men jag är en av dem som kommer fortsätta kämpa för min rätt att få välja mitt liv. Jag bryter normer. Jag är den som sticker ut från mängden. Jag är den som blir ifrågasatt över mina egna val. Så har det alltid varit.

Jämställdhet uppnås inte genom att begränsa kvinnan och hennes val i livet. Jämställdhet uppnås först när acceptansen för att alla är olika infinner sig och att människors olika livsval respekteras.

Att få välja sin egna väg som passar ens egna förutsättningar och mående borde vara en rättighet.  Ändå ska vi förpassas in på samma väg och vara lika.
Är det inte fint och bra med olika?

Prylhets eller empati? Vad väljer man?

Min mellersta fyller fem år nästa vecka. Han har alltid varit svår med presenter.  Han anser att han har allt han behöver. Och i år blev det ännu tydligare. När jag frågade honom vad han önskar sig mest av allt så svarade han "att pappa är ledig hela dagen och hemma med mig".
Pappa jobbar kväll så de har hela dagarna tillsammans.  Vilgoth får vara med sina föräldrar mycket mer än vad många andra barn får.  Ändå blir hans största önskan att pappa ska vara ledig.

Jag tänkte att min man måste få veta detta . Skickar iväg ett sms och efter ett par minuter ringer han upp. Vilgoth som inte kunnat somna är vaken och får besked via telefon. Pappa kommer vara ledig på hans födelsedag ☺
Pappas chef hade inte kunnat neka eftersom det var en blivande femårings största önskan.

Det värmer mig inombords att det fortfarande finns människor som vill lyssna på barnens behov och önskningar. 
Det ger hopp inför framtiden.
Och det är skönt att det finns sådana människor.  För just en sådan här händelse visar barnen en väg mot att ta hänsyn till andra människors behov och önskningar. Något som är viktigt om barnen ska kunna växa upp och bli empatiska vuxna.
Så inte nog med att pappas chef bara var snäll han såg till att Vilgoth fick en utav de viktigaste presenterna och även lärdom om empati och hänsyn till andras behov.

Ett barns behov är dess anknytningspersoner, oftast föräldrarna.  Det är de som ska vägleda och stötta in i vuxenvärlden. Det är dessa som genom att visa hur man beter sig lär barnen hur de ska göra.

Barnen gör inte som du säger.  Barn gör som du gör. "

Och det citatet arbetar vi bla mot. Och på något sätt känns det som man lyckats.
Vår son sätter umgänget med nära och kära över saker på sin önskelista. Att finnas för varandra är viktigare än att jämföra sig med vilka leksaker andra barn har.
Nu är inte vi statussökande i prylarnas värld. Men jag kan tänka mig att om vuxna runt om anser att saker är viktigare än tid med familjen så kommer barnen också ta efter det. Och det är något som sker året runt , varje dag. Hur vi själva beter oss och vad barnen lär sig.

Jag har hellre tid med hela familjen och får barn som tar efter det än att leva i en statushets som sätter empatin mot medmänniskan i andra hand.

Barnen lär sig om naturen och dess nytta.

Vilgoth plockar och äter granskott. 

I veckan har vi tillbringat tid ute i skogen. Vi samlar granskott och björklöv. Vilgoth tycker det är kul och frågar mycket. Han vill lära sig allt. Matilda däremot är inte lika road. Det är intressant att se hur olika intressen de har. Vilgoth är mer för naturen och även lite av en enstöring.  Matilda gillar ett mer socialt liv och att få hälsa på folk. Vi försöker tillgodose bådas behov.

Jag tar gärna till vara på det som växer vilt i vår natur, på vår gård och vår mark.  Det är min affärsidé. 

Gransirap är giord nu och barnen har fått göra eget schampo av björklöven. Den biten gillade Matilda också. 

Det blir mer aktiviteter ute nu under vår och sommar då mycket ska göras på gården. Barnen får vara delaktiga och hänga på. Det tror jag i alla fall är lärorikt för dem.

Björklövschampo 

Bananchokladbollar

Om man har som vi , ett barn som reagerar extremt mycket på socker.  Blir sockerstinn av ingenting kan det vara kul med lite alternativ.
Nu så har han kommit på att han inte mår bra av socker. Han vill hellre ha något nyttigare. Visst säger han som andra barn att han vill ha godis och köpekakor men det slutar alltid med att han tycker att det är för sött. Och sen så vill han mp bra också istället för hur det blir när han stoppat i sig för mycket socker.

Det här är en av hans favoriter. ☺
De ger energi men utan sockerkaka 😉

Du behöver:
2 bananer  (gärna övermogna )
1/2 dl kakao
1 msk äkta vaniljsocker
(1 msk kaffe om man vill)
Havregryn
Kokosflingor

Mosa bananerna med gaffel.
Blanda i kakao, vaniljsocker (och kaffe).
Blanda i havregryn tills det blir en fast massa.
Rulla bollar och rulla dem i Kokosflingor.
Låt dem gärna stå minst en timme innan servering.

Låt barn få vara barn.

En gång i tiden för länge sedan fanns det livfulla barn och lugna barn.
Det fanns blyga barn och det fanns barn som var framåt.
Det fanns barn som lärde sig prata tidigt och det fanns barn som lärde sig prata senare.
Det fanns barn som utvecklades i sin takt. Det fanns barn som ville vara nära mamma.
Alla barn var unika och alla barn utvecklades i sin takt.  De var olika individer och växte upp för att sedan arbeta.
Alla hade de olika förutsättningar från början.

En gång i tiden förespråkades amning var fjärde timme.
Då fanns det mammor som följde det rådet.
Och det fanns mammor som gick på sin instinkt och ammade när barnet hade behov av det.

Det fanns närvarande pappor.
Det fanns frånvarande pappor.

En gång i tiden var barn just barn.
(Källa: min mormor och farmors berättelser )

Samhället förändrades. Kvinnifrigörelsen kom. Från början helt rimligt enligt mig. Kvinnor ville ha bra levnadsvillkor för sig och sina barn. Barnen fanns fortfarande med i bilden. Moderkänslor likaså.
Det fanns fortfarande närvarande pappor och frånvarande pappor.
(Källa: berättelser från mina föräldrar )

Samhället förändrades mer.
Nu börjar barnen ses som ett problem.  Ett hinder för kvinnan. Att kvinnan kan bli gravid och få barn är ett samhälligt problem.
Barnen måste bort. Men moderkänslor finns fortfarande kvar. Närvarande pappor har ökat. Det ställer till det.
MEN alla vill sina barn det bästa.
Helt plötsligt så utvecklas inte barn i sin egna takt längre. Det sätts upp en mall , en norm som utvecklingen ska följa. Avviker barnen från den sätts det diagnoser och fel.
Det kommer påståenden.
-barn ska kunna prata rent och i meningar från två års ålder.
-barn ska kunna lämna primära anknytningspersonen vid ett års ålder
-barn får problem med tänderna om den ammas.
-barn utvecklas inte utan utbildade pedagoger.

Stackars föräldrar. I generationer har barn utvecklats i olika takt. De barn som inte lever upp till förväntningarna och följer mallarna måste utredas. Säger föräldrarna ifrån eftersom barnet utvecklas likvärdigt med hur de själva gjorde får de höra att det är genetiskt fel.
Föräldrarna blir nedtryckta och nedgraderade i sin föräldraroll. Magkänslan får de inte lita på.

Men staten löser detta. Förskola åt alla.  Då kommer barnen att utvecklas på rätt sätt.
Säger du emot skickas du till logoped med din två-treåring som ännu inte talar rent och bara i kortare meningar.
Vägrar du ändå så kollas det efter diagnoser på ditt barn.  Det är inte okej att vara livfull, lugn, tala för sent (tre år)eller vara för blyg eller för framåt längre.
Dessa barn kommer inte att utvecklas socialt, inte lära sig att prata och inte heller kunna sköta ett arbete.

Föräldrarna som bara vill sina barn det bästa lyssnar på hur de ska göra . Många litar på det som sägs och går emot magkänslan.
Barnen skolas in tidigt på förskola.  Kvinnan är befriad!

Efterspel :
Ett gråtande barn lämnas på förskolan.  Personalen intygar att ettåringen snart är glad igen.
Föräldern går därifrån med en klump i magen. Sätter sig i bilen och gråter.
Förälder och barn är ledsna och mår dåligt över situationen.
Vid två år pratar fortfarande inte barnet. Föräldrarna undrar vad som kan vara fel och söker vård. De går hos logoped och talet kommer Tack vare logopeden igång vid tre års ålder.
Barnet blir orolig. Föräldrarna blir oroliga över att barnet är orolig. De söker för det. De får rådet att de behöver egentid. Barnvakt inför helger införskaffas.
Barnet fortsätter utveckla negativt beteende.  Föräldrarna har ju gjort allt de blivit råda till. Tidig förskola, logoped, barnvakt.  Barnet behöver utredas.
I skolan är det ett faktum.  Barnet är för oroligt och utåtagerande. Fungerar inte socialt och orkar inte koncentrera sig. Det måste bero på en diagnos.  Diagnos fastställs och föräldrarna kan slappna av igen.
Hur kommer barnet klara av vuxenlivet?
Det återstår att se i framtiden.
(Källa: egna iakttagelser )

Funderingar
Vad hände egentligen?
En gång i tiden växte barn upp och drev samhället framåt som vuxna.
När blev barns olika utvecklingstakt ett problem?
Varför ökar diagnoserna?
Är det bra att skilja barn från sin primära anknytningsperson så tidigt som möjligt?

Dessa tankar har jag skrivit om tidigare här.

Egna erfarenheter
Jag har haft möjlighet att kunna följa olika barn parallellt.
Mina egna med andras.
De ville remissa oss till logoped med sonen när han var två år. Han talade bara i två till treordsmeningar och inte heller rent.
Vi sa nej till det.
Han började prata bättre samtidigt som de som fått remiss och åkt.
Märkligt!
Han började också prata i samma ålder som många förskolebarn.
Märkligt!
När han visat oro har vi ägnat mer tid åt honom.
Parallellt med de som lyssnat på råd om vuxen egentid för att lösa liknande situation.
Vår son blir lugnare men inte den som skuffen bort från sina primära anknytningspersonen.
Märkligt!  Där blev något fel. Det skulle ju bli tvärtom.
Vår son får ta stegen när han vågar.  Andra pusha framåt.
Vår son sätter ord på det han känner och förklarar vad som är fel. Andra föräldrar hävdar trots och irriterar sig på att barnet inte kan berätta vad det är.
Undrar varför!

Vem vinner
Det är uppenbarligen en tävling.
Enligt politikerna vinner jämställdheten på detta.
Kvinnor ska inte välja barnen framför karriär och det här är ett sätt att styra dem på.
I mina ögon är det inte jämställdhet.  Inte heller Kvinnifrigörelse.
Där är vi den dagen det är okej att få välja det man mår bra av och vill.
Så vem är vinnaren. Inte mannen , inte kvinnan.  Absolut inte barnen. Vad sägs om statens ekonomi ? Då tror jag vi berör vad det handlar om.

Min slutsats
Det är obegripligt att man inte vågar lita på sin magkänsla.
Att man som förälder inte vågar lita på sin egna förmåga och instinkt.
Pratade alla rent när du gick i första klass?
De som inte gjorde det. Lärde de sig prata som vuxna?
Det är ändå en av de stora problemen med dagens småbarn. Och det måste grunda sig i att de flesta vuxna idag inte pratar rent , eller hur?

Gå in på HFN:s blogg så ser ni fler som går mot normen i samhället.

Texten ovan är skriven utifrån mina tankar och funderingar.  Jag är uppvuxen i en familj där man prioriterat barn och familj och fått återberättat av far och morföräldrar om deras uppväxt. Mina slutsatser har tagits genom samtal jag haft med dem ,  mina föräldrar, folk runt om mig och det jag läser mig till.

Frökex -recept

På morgonen gjorde Matilda juice. Hon  fick pressa ner äpple och apelsin i en juicemaskin.  Jag valde att spara spånet.
På eftermiddagen fick Vilgoth göra frökex med apelsin och äpplesmak.

Grundrecept
2dl havregryn
1 dl kruskakli
1/2 dl dinkelflingor
1/2 dl krossade linfrön
1/2 dl solros kärnor

1tsk salt
1dl olja
2 1/2 dl kokhett vatten

Garnering :
Linfrön, solrosfrön och sesamfrön.

Vid användning av spånet (2-3 dl) som blir när man gör juice tag endast 2 dl vatten.

Ugn 200 grader i ca 20 minuter. (Se till att det inte bränns. Det går att känna när "kakan börjar bli stel)

Börja med att blanda de torra ingredienserna.
Slå över hett vatten.
Ha i olja och eventuellt spån.
Låt gärna stå och svälla.  Vi brukar låta den stå mellan 1/2-1 timme.

Dags att kavla ut smeten.
Bred ut den på bakplåtspapper.
Lägg ett till bakplåtspapper ovanpå och kavla ut jämnt och tunt.
Strö över garneringen.
Förskär kexen så det bildas ett rutmönster.
Sedan är det bara att stoppa in i ugnen. 

När kexen är klara låter du dem svalna.  Sedan är det bara att bryta isär dem.

Hemmapedagogik, en mall för att lyckas!

 

 

Prestationsångest! Det är vad många upplever när de inte känner att de räcker till för sina barn. Jag tror inte att det spelar någon roll om barnen är på förskola hela dagar, delar av dagen, några timmar i veckan eller inte alls. I alla tider har mammor (och pappor) känt att de inte räcker till för barnen, för familjen. Men varför är det så?

Har man barnen hemma så är det lätt att bli påverkad av samhällets tryck om hur bra förskolan är för att stimulera barnen. Man tror inte att man räcker till för sina ett, två eller tre barn. Men det gör du!

Jag kände av trycket en gång i tiden. Jag blev förbannad och kände att det här måste jag motbevisa det. Så jag började dokumentera det vi gjorde under dagarna, under veckorna. Pysslet vi satt med, vad lär sig barnet av det? När vi åker iväg till lekparken. När vi är på barnaktiviteter. När vi går ut i skogen. När vi lagar mat ihop. När barnen leker fritt med varandra. När vi läser. När vi pratar. Utflykter. Ja, precis allt.

Den dokumentation satte jag mig med, skrev ner vad vi gjort och hur vi gjort. Sedan kollade jag vad barnen utvecklas och lär sig av det. Fingermotorik, grovmotorik, färg och form för framtida läsning och skrivning, socialt samspel mm. Detta avslutades med en fyndig pedagogisk rubrik . Vips, så hade jag fått pedagogiska aktiviteter och det ser uppstyrt och ordentligt ut.

Men, nu var det så att förskolorna har sin läroplan att följa. Våra barn skulle aldrig fungera om de inte uppnått målen i denna. Så jag satte mig och läste den. Kopierade den och skapade en egen läroplan för hemmabarn. Fick lägga till lite som jag ansåg var viktigt. Som tex "Att våga uttrycka sina tankar och åsikter och att känna sig trygg i att ha en egen vilja samt att förstå att det man själv vill inte alltid är genomförbart, men att man ändå har rätt till att uttrycka sina åsikter och få en möjlighet till att påverka situationen"

Jag insåg snart att våra barn har mycket bättre möjligheter att få utvecklas som individ hemma jämfört i en förskola.

Nu till en annan sak. Vad vet ni om mig? Mer än att jag är pysslig och lugnet själv som har pedagogik i allt.

Min livssituation. Jag har ett handikapp. För 13 år sedan var jag med i en trafikolycka. Den olyckan och skadorna kommer jag nog få leva med hela livet. Jag har kronisk värk, yrsel, trötthet och utmattningssyndrom. Detta begränsar mig oerhört. Jag kan inte sätta mig och åka iväg på saker hur som helst. Jag har inte orken att vara fullt aktiv varje dag, inte ens någon dag. Men ändå ser det så pedagogiskt ordentligt ut i samarbetet med barnen och deras utveckling. Hur kan jag klara av det? Två småbarn och ett i skolan. Jo, för jag gjorde denna dokumentation över vår vardag och omsatte den till finare ord. Det är mer än vad de lär sig i förskolan på alla nivåer trots att jag har ett handikapp som begränsar oss.

Tjatet från utsidan gör oss otillräckliga. Vi vågar inte lita på oss själva. Och vi vågar inte lita på barnens inbyggda kompetens att lära sig. Att bara vara lyhörd för barnen är gott nog. De lär sig av oss, i samtal med oss, i lek med oss kompisar och syskon.

Om du har känt av prestationsångesten och otillräcklighet för dina barn gör dessa fyra punkter:

1. Dokumentera dagen. Allt från lek hemma själv eller med syskon, lekparkslek, matlagning, bakning, sagostund, sångstund, pyssel. Ja allt du gör med barnen.
2. Sätt dig och sammanfatta det i olika punkter. Tex bakning, städning, pyssel. Vad gjorde ni? Hur gjorde ni?
3. Plocka fram vad barnet utvecklas och lär sig i. Tex, finmotorik med pärlplattor, hantera en sax, måtta och räkna vid bakning, socialt samspel med andra barn.
4. Sätt en snittsig rubrik på varje del. Gärna något som låter pedagogiskt riktigt. Tex "socialt samspel"(lek med andra eller syskon) ,"Naturlära"(skogspromenad), "Matematik" (Suttit och målat i färger i olika former, trianglar, cirklar).

Du kommer att se hur mycket pedagogik ni gör i eran vardag och kan släppa skuldkänslorna. Sätt gärna in dokumentationen i en pärm så kan du kolla i den då du tvivlar på dig själv och din föräldraförmåga ;-)

FÖRSKOLUPPRORET- Framtiden börjar i FÖRskolan!

 På facebook finns det en uppmaning. En uppmaning som jag lätt hakar på. En demonstration. Det är ett förskoleuppror. En protest mot dagens stora grupper i förskolan. I 20 dagar uppmanas folk att skicka sina berättelser och vad de anser med en napp till vår statsminister Stefan Löfven och vår utbildningsminister Gustav Fridolin om förskolan idag.

Vi har inga barn på förskola då vi valt att ha dem hemma istället. Något som är politiskt inkorrekt. Men påtryckningarna i samhället om att alla ska gå på förskola finns runt knuten och de stackars barn som går i dessa stora grupper far illa av det.

Vi har valt att vara med i denna demonstration. Vi anser att det är viktigt att egna erfarenheter och tankar kring stora barngrupper kommer fram till våra politiker.

Idag inhandlade vi nappar för detta ändamål. Mitt brev till våra ministrar publicerar jag öppet här nedan.

 

"Framtiden börjar i FÖRskolan!

Hej

Jag är en mamma till tre barn. Ett som gått på förskola sedan hon var ett år gammal och två som vi valt att ha hemma på heltid. Det finns två anledningar till att de två yngsta är hemma:

1. Erfarenheten av förskolan och dess negativa påverkan.
2. Vår livssituation gör det möjligt.

Jag tänkte börja med erfarenheten av förskolan jag har.

• Stora barngrupper
• Barn som glöms bort då pedagogerna inte hinner med att komma ihåg alla. (Min äldsta berättar för mig hur hon har blivit sittande kvar ensam inne eftersom de bara fick komma och klä på sig för utelek när deras namn ropades upp. Hennes ropades inte upp)
• Höga ljudnivåer
• Möjligheten för barn att avsluta det dem påbörjat uteblir. ( Det är ingen idé att påbörja något för det hinner ändå inte bli färdigt)
• Möjlighet att få reda ut bråk, förstå varför och bli sams hinns inte med. (den sociala biten med samspel blir lidande)
• Att få hjälp av vuxen är svårt. (De verkar inte vilja höra vad man menar och säger att de inte har tid)
• Egna intresseområden trycks undan. Det finns inte tid till att stimulera det enskilda barnet på den nivån och i det intresse barnet har och befinner sig i vad gällande utveckling.

Jag tycker inte det är något att sträva efter det som min dotter har gått igenom. Jag trodde då att förskolan var bra för barn. När hon berättat vad hon minns trodde jag det berodde på den enskilda förskolan. Tyvärr är inte hennes upplevelser unika. Det verkar vara normen för förskolan och allt skylls på resursbrist.

Denna erfarenhet har jag med mig och inget jag vill utsätta hennes två syskon för. Jag förstår inte hur någon ska kunna bli förberedd på livet i vuxenvärlden när de inte får chansen att utvecklas vare sig som person eller i förhållande till andra på rimliga vilkor. Det är barn det handlar om. Barn som håller på att lära sig, barn utan livserfarenhet.

Deras pappa arbetar kväll. Han är hemma med dem på dagarna. Jag har också möjlighet att vara hemma på dagarna. Hemma är vi för tillfället två vuxna på två barn. Enligt eran familjepolitik är inte detta bra för barnen. De skulle må mycket bättre av att sättas på förskola. En institution som den ser ut idag. Bara för att det finns en läroplan för förskolorna betyder det inte att den fungerar i praktiken. En vuxen per barn ger barnet mer stimulans och möjlighet att utvecklas jämfört med en vuxen på fem-sex barn. Ni kanske anser att jag har fel där. Att rätta vägen är att slåss och skrika så man får sin del av uppmärksamheten. Jag anser att kunna vänta på sin tur och kunna prata för sig i lugn och ro är ett bättre redskap.

Vi kommer inte sätta våra barn på förskola då vi i första hand inte har behov av det. Det skulle innebära att de inte får träffa sin pappa mer än två dagar i veckan. Vi anser att sju dagar är bättre att få se sina föräldrar och samspela med oss.

Vi kommer i största möjliga mån undvika förskolan då vi inte anser att det är en bra miljö för våra barn, vår framtid.

Pappan nyttjar och har inte nyttjat vårdnadsbidrag då vi inte har det i vår kommun. Det är synd. För då skulle ni få se en engagerad pappa på pappret. Just nu syns han inte och av någon lustig anledning tror alla att det är jag som har ansvaret för barnen dagtid. Tror det finns mycket fördomar mot de få familjer som väljer att ha barnen hemma istället för på förskola.

De flesta i samhället följer normen. Normen är förskola minst 15 timmar per vecka. De som avviker från denna normen anses som bakåtsträvande. Vad jag har förstått så sitter min man i den typiska ”kvinnofällan”. Han tar hand om sina barn utan att få betalt, för att han vill vara med dem och se dem växa upp. Jag tror inte han är ensam, men sådan statistik finns inte så de siffrorna vet vi inte hur de ser ut i verkligheten. Ni kan bara gissa er till hur familjerna ser ut och låter era fördomar styra.

Ni går också ut med om hur bra det är att börja en ”akademisk utbildning” så tidigt som möjligt. Men ni verkar ha en ovilja att visa upp den forskning ni styrker det på. Jag kan inte hitta någon sådan, inte som styrker den. Däremot som dementerar det.

Tex på denna adress: https://www.psychologytoday.com/blog/freedom-learn/201505/early-academic-training-produces-long-term-harm

Det är bra att förskolan finns för de som behöver den. För de som har barn som är behov av den som ni uttrycker det. Det är då främst föräldrar som arbetar dagtid och de som har föräldrar som mår dåligt och inte är kapabla att ta hand om sina barn och stimulera dem. Men förskolan blir inte bra då det ska pressas in barn i stora grupper med lite personal. För enligt er tanke skulle en vuxen ha lättare att stimulera fem till sex barn än ett till två barn?

Vi har en kategori barn som ni glömmer bort helt och som skulle bli helt förstörda av att vistas i dessa barngrupper som finns nu. De känsliga!

Alla är inte redo för förskoleverksamhet vid ett, två, tre, fyra, fem-årsåldern. Det beror på att barn utvecklas olika. En del barn behöver det lugnare kring sig och tajtare vägledning. En stabil anknytningsperson som hjälper dem till att våga utvecklas och att våga släppa greppet och ta stegen ut i världen på egen hand. Dessa barn blir oroliga, stökiga och bråkiga när de inte får det. Och förskolorna idag har inte idag resurser för dessa barn.

Dessa barn mår bäst av att gå på aktiviteter ihop med sin anknytningsperson. Aktiviteter som ni drar in för att ”tvinga” in barn i skolsystemet från låg ålder. Brist på trygga vuxna ger oroliga barn.

Innan ni börjar prata om hur bra förskolan är bör ni se hur den ser ut. Den är inte bra idag!"

Jag hoppas ni också gör er röst hörd och är med på detta. Är det tillräckligt många så kan de inte ignorera situationen som råder i landets förskolor.

Bra initiativ Förskoleupproret!!!