Translate

onsdag 15 april 2015

Hur läkarskräcken vänder

Här är vår son, han fyller fem nu i Juni. Han har haft väldig otur med vårdapparaten och förknippar vården och dess personal med smärta, obehag och anklagelser. Bilden är tagen efter ett lyckat besök där personalen tog sig tid och han var så stolt över sig själv att han vågade och det gick bra. Den tidigare historien om hur det började kan ni läsa om här. 



I det inlägget skrev jag om vår "lekterapi" som vi ordnade ihop med BVC. Efter det har allting börjat att vända.
Vi föräldrar har fått trycka på och stå på oss för att få den hjälp han behöver för att komma vidare och inte fastna i en konstant läkarskräck. En läkarskräck som innebar att han blev stel, inåtvänd, vände in ansiktet mot våra bröst, klamrade sig fast i den ställningen och vägrade att prata. 
Vi har fått komma till ögonmottagningen där en sköterska ställde upp att vara civilklädd och bara leka. Hon tog till och med och stannade utöver sin arbetstid för hans skull.
Hos BVC har vi bara varit, inga krav och inga undersökningar. Bara rota runt i skåpen och få prova det mesta och fått förklarat.
Tandläkare med förbesök och information om att inte pressa honom. Går det inte så går det inte, bättre att bryta och komma in fler gånger så han kan slappna av.
Framför allt: INGET TVÅNG !!!

Ett barn som är fem, sex år gammal är väldigt medveten om sitt agerande och känslor i denna situation. Barnet mår inte bra att känna som den gör och undrar vad det är för fel på denne. Därför är det viktigt att de vuxna runt om som föräldrar, läkare och vuxna inte pratar nedvärderande över huvudet på barnet. Barnet uppfattar och känslan att det är något fel på denne förstärks.

Denna vecka klarade han av både sista ögonundersökningen och tandläkarbesöket. Snabbt gick det. Han gick in, satt i pappas knä hos tandläkaren och i mitt knä på ögonmottagningen (den tryggheten behövde han) och gjorde det som skulle göras. Gissa vad stolt han var. Och han vågade till och med prata med sköterskan på ögonmottagningen. Han sa "Jag gillar inte när du har arbetskläder." Och där visar han vart problemet sitter. Det är sjukhuskläderna som skrämmer honom, det är de han har minne av från när han var mindre och det är det han kopplar ihop med smärta och obehag.
Självklart åkte vi och firade det lyckade besöket och pratade igenom vad han kände. Den största känslan han hade var att han faktiskt hade vågat och klarat av besöket. Och att det gick så snabbt.

Lite plumpa kommentarer har det varit på resans väg.
I ett samhälle där det råder förskolehets så hamnar fokus på att barnet inte går i förskola. (Barn som går i förskola verkar få lekterapi vid läkarskräck istället).
Ett barn som har negativ erfarenhet av sjukhusklädda personer och vård, hur blir den hjälpt av att gå på förskola?
Har de sjukhusklädd personal som går runt på förskolan?
Tränar de undersökningar på ögon, öron och tänder där?
Åker de på studiebesök till vårdcentraler och sjukhus för att hjälpa de barn som har läkarskräck?
Ni som har barn på förskola, hur ofta är läkare på besök där och visar upp sig och pratar med barnen samt hur ofta åker de till sjukhus och kollar?
Kan gissa på att det inte sker. Så hur skulle vår son blivit hjälpt med sin läkarskräck genom att gå på förkola?
Svar: INGENTING!!!
Han har fått negativa, obehagliga, smärtsamma minnen i samband med vården. Det är där problemet ligger.
Vi tar en jämförelse i vuxenvärlden.
Tandläkarskräck är inte så ovanligt hos vuxna. Hur botar vi den? Beror det på arbetet? Om personen byter arbete så kommer tandläkarskräcken att försvinna.
Nä, så fungerar det inte. Med terapi och förstående går den att lindra och komma över, inte genom byte av arbete. Samma gäller barnen.

En annan sak som gärna kommer upp är att det skulle vara onormalt för barn att ha läkarskräck och att det skulle behövas en utredning kring autism och liknande. Att läkare kan man att uttala sig så om en isolerad händelse är helt galet.
Ett barn med negativ erfarenhet i ett sterilt rum i vårdmiljö med vårdklädd personal reagerar negativt när den kommer dit. Det säger ingenting om hur barnet är utanför vårdmiljön. Att sätta stämpeln autism eller personlighetsstörning på ett barn som utvecklat läkarskräck pga misstag från vården är så galet det bara kan bli. Och sedan att läkare kan med att säga det inför barnet det gäller hjälper knappast barnet i fråga. Det förstärker bara för barnet att det är fel på dem och bygger inte upp något förtroende för vården.

Jag personligen tror detta hänger ihop med synen vi har i samhället idag. Barn som inte kastar sig i främlingars famn är det något fel på. Barn ska vara lätthanterliga och lita blint på alla vuxna (samtidigt som de inte ska följa med främlingar). Ett barn som inte kastar sig i famnen på en främmande vuxen blir svårhanterlig och kräver mycket mer från oss vuxna innan förtroendet kommer.
Jag själv anser att det är sunt att barn är avvaktande mot främmande. Och främmande är inte en ful gubbe i rock i en skogsdunge utan alla de inte känner. En läkare är en främmande person det med. Det gäller för läkaren att bygga upp ett förtroende hos barnet både genom föräldrarna och direkt mot barnet. En läkare som anser att föräldrarna gör fel val, tex inte har förskola, gör att situationen blir spänd från start. Barnet läser av föräldrarna och litar på att dess trygga punkt har rätt. Barnet visar föräldrarnas motstånd och tar parti för sina föräldrar i den spända situationen som då kan uppstå. Jag anser att stort ansvar ligger hos vårdpersonalen att bygga upp förtroende. Det enklaste sättet är kanske att i första han fokusera på varför man är där, inte på om man går i förskola, vad man arbetar med, vart man bor, om man följer normen som finns i samhället eller inte etc.
Jag tror inte att läkarskräck har sin grund i att barnet inte går på förskola. jag tror läkarskräck bottnar i negativ erfarenhet av vården.

Nu har jag berättat vår historia och lite av mina tankar kring detta med läkarskräck hos barn.
Ni föräldrar som har barn med läkarskräck kan förändra det. Kräv lyhördhet och lektid hos läkarna. Stå på er. Det är barnets person i helhet som räknas, inte isolerade händelser som avgör om det skulle vara någon personlighetsstörning. Fungerar inte BVC eller läkare ska ni byta till någon som fungerar för er.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar