Translate

måndag 14 september 2015

Varför tvivlar föräldrar idag på sin egna föräldraförmåga?

Hösten har startat upp. Höstens termin i skolan är igång. Barn som skolas in på förskola. Dessa ständiga frågor som dyker upp, framför allt i början av hösten. Behöver mitt barn förskola för att utvecklas? Kan jag stimulera mitt egna barn? Kommer jag att orka ta hand om mitt barn?
De barnen är oftast mellan 1-4 år när de frågorna ställs. Vad är det som gör att föräldrar inte tror på sig själva?



I förra veckan fick jag se något som gjorde mig glad. En barnpsykolog som vågade stå upp för små barns behov. Genast skapar det stormar av att föräldrar blir skuldbelagda. Föräldrar som, tro det eller ej, har ett val. Det går alltid att prioritera om. Eller är det okunskap som driver denna skuld? Att man tror att barn är en accessoar utan egna känslor och behov som inte får inkräkta på vuxenlivet. Att få barn är en omställning. Du har ansvaret för en annan person som är totalt beroende av dig i många år. En individ med egna känslor och behov av vägledning för att kunna möta omvärlden. Vart är föräldrarnas ansvarskänsla för sina barn?

En artikel från 2006 men aktuell ändå. Har barn behov av förskola innan 3-4 års ålder? Vad säger forskningen egentligen? Innan 3-4 år har barn inget behov av pedagogisk undervisning i form av förskola. De lär sig mycket på att vara med syskon och sina föräldrar i den vanliga vardagen med möten, läkarbesök, stå i kö på Ica etc. Sen får man inte glömma att barn är olika, de utvecklas i olika takt och mognar olika fort.
Eftersom barn är olika, familjer ser olika ut, behoven är olika så behövs det olika alternativ för att barnen ska få utvecklas i sin takt. Att pressa in alla i samma mall gör att vissa barn kommer att fara illa eftersom alla barn inte klarar av samma form av barnomsorg under uppväxten. En del behöver ha det lugnare kring sig och att det då slås undan alternativ för dessa barn kommer bara skapa utanförskap och känsla av att vara fel.

"99,9 procent av den tid som människan har funnits har det varit stenålder. Stenåldern var familjegrupper som vandrade för att jaga, fiska och samla. Så småningom slog de sig ner i ett landskap där de trivdes och det blev bondestenålder...För tre generationer sedan, en inte ens mätbar andel i människans tid, gick morfar och farfar hemifrån för att jobba i verket. ....Hustru, man och barn i alla åldrar hade haft sina sysslor tätt ihop. Men så gick farfar och morfar till verket. För två generationer sedan gick mamma och moster också till verket, för att förvärvsarbeta. Numera går barnen hemifrån vid - ofta - ett års ålder. Den där familjegemenskapen som var arbetsgemenskap och ständig samvaro i 99,999 procent av människans tid - och mer därtill - den är uppbruten. Det är dramatiska förändringar i människans historia. Det är klart att det blir skavsår i sådana hastigheter."
 (Hans Jansson ur Degerfors - en reseskildring)

Denna text är intressant. För visst går samhället snabbare fram i utvecklingen än evolutionen. Men finns det något om den sociala evolutionen? Det går att hitta om evolutionen och hur den påverkas av ändrad kost och sjukdomar. Men hur evolutionen går på det sociala planet är svårare. Är det kanske som Hans Jansson skriver och med tanke på anknytningsteorin att samhällets krav på den sociala delen krockar. Människan är inte redo att lämna sina anknytningspersoner så pass tidigt som samhället börjar kräva. Därför har vi gråten från barn som ska skolas in. Därför har vi klumpen i magen och skuldkänslorna hos föräldrarna. Vi är inte biologiskt redo för det steget än. Rent instinktivt vill man som förälder ta hand om sina barn och komma till undsättning när de gråter eftersom det är ett sätt att överleva genom människans tid på jorden. 

Varför väljer människan att gå emot sina naturliga instinkter?
Varför har man börjat tvivla på sin föräldraförmåga? Vad är det som gör att man inte tror att man räcker till? Vad har gjort oss till enbart förlossningsmaskiner ? Om man skulle bortse från samhällets ekonomiska faktorer, hur många skulle då tvivla på sin egna föräldraförmåga? Är tvivlet ett sätt att ursäkta det ekonomiska? 


Första argumentet brukar vara att barn behöver förskolan för att stimuleras och utvecklas.
Snabbt efter det dyker den ekonomiska faktorn upp, att man inte har något val. 
Så ett argument för förskolan kan låta " Jag kan inte stimulera mina barn själv, det är bättre att utbildade pedagoger gör det. Dessutom måste jag jobba för att kunna få en inkomst." Tar man bort den ekonomiska aspekten så handlar det med andra ord om att föräldrar inte klarar av ansvaret de ålagt sig.

Men nu finns vi en liten grupp som har möjlighet att ha barnen hemma. Man skulle kunna tro att det är okej eftersom vi har tiden att lägga på våra barn. Men för att skuldkänslan hos de föräldrar som väljer förskola ska bli lättare väljer man att flytta över skulden på oss hemmaföräldrar. Att vi gör fel och att vi ska motarbetas med alla medel som går. Alla ska göra lika oavsett barnens behov. 


Jag är mycket för anknytning i barnens uppväxt så de kan bli trygga i sig själva. Jag är också helt med på att alla barn utvecklas olika. De utvecklas olika i talet, grovmotorik, finmotorik, blöjfrihet.
Mina barn är olika och utvecklas olika.
Mellersta var blöjfri när han var två år men att börja prata på riktigt kom inte innan han var tre år. Han gick vid 7 månader och intresset för att sitta still längre stunder kom inte innan vid fyra års ålder.
Yngsta är nu 2 år och 9 månader. Hon har fortfarande blöjor. Hon totalvägrar att sluta. Hon gick senare, vid 11 månader. Talet kom mycket tidigare strax efter ett år. Tålamodet att sitta still kom vid två år.
De utvecklar samma saker men i olika ordningar och i olika takt.
Det vi har valt är att följa bådas individuella behov och uppmuntra det de utvecklas inom för tillfället. Vi vill ge dem en stabil grund att stå på inför det kommande vuxenlivet. Vi tror på att om vi finns där för dem och tillåter dem att ha oss föräldrar som primära anknytningspersoner så kommer de våga ta stegen längre och längre i den takt de är redo för. Vi finns alltid bakom och fångar upp. Vi tror inte på att så pass små barn ska behöva ta ansvar för sig själva och situationer de befinner sig i. De har ingen livserfarenhet än så hur ska de kunna hantera konflikter och oro.


Men att vi vill gå denna väg, följa barnens utveckling med anknytning och trygghet och valt att dela upp dagarna som vi gör har också börjat att motarbetas. Hos oss arbetar den ena föräldern kväll/natt. Och idag fick jag läsa om vad politikerna anser om en sådan lösning. Nu ska vi inte bara ha pedagogik för små barn på dagtid. Den ska även ske nattetid. Denna tidpunkt när jag skriver detta ligger mina barn och sover. Jag sitter och funderar på vilka pedagogiska projekt jag kan göra med dem då så de utvecklas. Eller hur tänker våra politiker? Jag förstår att det kan behövas nattis för de som inte kan lösa situationen på annat sätt. Men att underminera föräldrar deras vänner samt far- och morföräldrar på detta sätt känns inte bra.
När jag började att skriva detta blogginlägg så hade jag ännu inte läst detta. Hemmet är en otrygg miljö. Föräldrar är inte bra för sina barn.
" Men expertis och forskning säger att det ofta är bättre för barnen att vara i en pedagogisk miljö där omsorgen och barnsäkerheten kan kvalitetssäkras, säger han" - Olle Burell
Mina barn vill ha en lugn och trygg miljö, helst hemma, när de ska sova. Men där har vi med andra ord fel enligt deras experter. Forskningen angående det han uttalar sig om hade varit intressant att ta del av. Men tidigare "forskning" de hänvisat till har inte funnits när det gäller förskolor så min gissning är att denna forskning inte heller finns.


Snälla föräldrar. Det är ni som är värdefulla för era barn. Er närvaro och engagemang är det som lär barnen att visa empati och känslor. Det är ni som är förebilderna. Och risken är stor att så som ni bemött och behandlat era barn under uppväxten kommer slå tillbaka mot er själva i ålderdomen. För barn gör som man gör. De tar efter de vuxna runt om dem.


Om ni har orkat att ta er hit i min text så sitter ni säkert med funderingar. Vissa håller med. Vissa håller bitvis med. Andra kommer slå bakut eftersom de anser att detta är provocerande. Ställ er frågan; Varför känner jag så här? Vad är det min magkänsla talar om för mig? Och om ni kunde välja helt fritt, hade ni gjort samma val igen?